Text flyter, flimrar, pilar fram genom vårt dagliga liv som få andra symboler skapade av människan: Reklam för exotiska frukter, politiska slagord och vallöften, skyltar i alla väderstreck, produktbeskrivningarna på mobilen, gatunamn, antikapitalistisk kritik sprejad på husväggar. I denna kvasinaturliga kontext av möten med text och textbaserat språk undrar jag i vilken mån professionella (eller snarare professionaliserade) människor, som skriver, själva hanterar denna fullständiga närvaro av text. Eller annorlunda uttryckt: Var och vart skriver skrivande konstnärer egentligen, när de skriver? Och vilket inflytande har nuvarande kulturpolitiska stödverktyg inom litteraturområdet på de många platserna och rummen för skrivande?
Innan jag fokuserar på dessa stora frågor skulle jag vilja nämna att min syn på institutionella villkor som främjar och stöder (eller inte stöder) konstnärligt-kreativt skrivande med nödvändighet är luddiga. Å ena sidan för att jag inte bekostar mitt eget uppehälle med offentliga medel från litteraturområdet. Å andra sidan för att offentligt litteraturstöd ovillkorligen är sammanbundet med politiska och därmed maktanstrukna föreställningar om vad som egentligen är (eller bör vara) ”bra” eller ”lysande” konst eller litteratur, vars undermedvetna men ändå följdriktiga normer dock här inte avhandlas i detalj. I den meningen kan min essä förhoppningsvis vara en kort reflektion om brister i de nuvarande stödverktygen, och på samma gång drömma sig framåt och teckna en bild av hur framtidsinriktade och behovsorienterade stöd för skrivandet skulle kunna se ut, där det ges stöd till aktuellt skrivande så som det faktiskt praktiseras.
DROPPANDE SKRIVANDE
Var och en skriver högst individuellt – jag skriver (akademiska texter) mellan möten på Google Docs på mobilen, på tåget, klämmer ur orden som den sista resten tandkräm – ofta uppstår först betydligt senare de rundade hörnen på en text, med argument, narrativ, poesi. Andra lägger ifrån sig mobilen helt och hållet och tror inte på produktiv prokrastinering; de behöver absolut tystnad, koncentration, flow i ett avskilt rum. Vissa stiger upp tidigt och skriver, medan andra sover; en del jobbar nattskift i halvmörkret, medan somliga sedan länge ligger i sängen. Vissa sätter sig medvetet i stimmiga miljöer där sorlet kan ge stimulans åt skrivflödet.
Skriver vi bredvid vardagen, eller är skrivandet vardag? Organiserar vi vardagen runt skrivandet, eller organiserar vardagen den övriga tiden och energin för skrivandet? Och hur nära varandra ligger skrivandet och ett långsamt annalkande skrik? [1]
Med tanke på hur oregelbundet och heterogent (professionellt) skrivande är ger tidsbegränsade respektive tidsstrukturerande stödverktyg (till exempel för bestämda genrer, ämne, grupper av människor osv) skrivande konstnärer just det – begränsningar och strukturer som inte nödvändigtvis motsvarar deras individuella, disparata vardagsliv. Pressen att bevisa sig vara ”produktiv” inom en viss tidsram (som under ett vistelsestipendium) tar inte hänsyn till hur många steg och stadier, eller hur många enstaka ord som läcker droppande från en vattenkran, som ibland behövs för att åstadkomma meningar – för att inte tala om scener, storylines, regianvisningar. De är naturligtvis redan produktiva hela tiden, dessa (mer eller mindre post-)pandemiska, superflexibla och rörliga individer i den nyliberala, tidsligt-rumsligt upplösta, globaliserade postpostmoderna världen, genom #selfcare, #newwork och #WFH (Work from Home). Ändå är levnadsvillkoren och vardagen som det skrivande arbetet för med sig så mångskiftande: Vistelsestipendier är inte utformade för skrivande föräldrar, eftersom platserna inte är anpassade för hela familjer, eller ensamstående författare som inte vet vad de ska göra med sina barn (kolla in det brillianta Writing with Care / Rage[1], ett kollektiv av skrivande mödrar); skrivande konstnärer behärskar andra språk än det språk som förekommer i ansökningsunderlagen; skrivande konstnärer (re)producerar textprodukter som på många olika sätt kan omsättas i värde, är värdefulla och samtidigt helt kan förlora i värde. Vad är då ”värt att stödja” i detta virrvarr av olika praktiker inom det konstnärligt-kreativa skrivandet? Ska offentlig finansiering av litteratur avlasta de skrivande konstnärernas vardag, vilka inte prioriteras inom nuvarande plats- eller produktanknutna stödlogiker, eller frambringa nästa Spiegel-bästsäljare? Utesluter de två scenarierna varandra? På vilket sätt och av vem skulle offentligt litteraturstöd kunna utvecklas så att det också inkluderar (hittills) förbisedda levnadsvillkor?
ISTÄLLET FÖR REGLERADE RUM FÖR STÖD …
Stadierna och gränserna mellan stödvillkoren är betydligt mindre entydiga än vad stödstrukturerna vanligtvis framställer: Från med vilken tidpunkt är man inte längre ung och lovande? Vilka gränser för inkludering respektive exkludering ska uppställas för människor som vill skriva? Vilka skrivande stödsubjekt (ordboken i ordbehandlingsprogrammet föreslog istället ”stödobjekt”; nu har jag lagt till subjektet) beviljar man stöd och hur långt borta befinner sig dessa beviljanden från skrivande människors vardag? Inom det offentliga stödet finns allmänt en lätt schizofren och långt ifrån inte så reciprok relation mellan den som får stöd och den som fördelar stöd. Nuvarande stödvillkor har stor inverkan på det konstnärliga arbetet, medan däremot den skrivande konstnärliga praktiken har föga inflytande på hur stödverktygen är utformade. Med tanke på denna ensidiga relation kan man notera att den som ansöker ofta ser sig uppmanad, inspirerad eller till och med nödgad att framställa sig själv och sitt skapande som större eller mindre, i mer behov eller mer belönat, mer internationellt eller mer lokalförankrat, innovativare eller konservativare än vad de i andra sammanhang skulle framställa det som. Vad skulle man egentligen vinna eller vad skulle gå förlorat, om offentligt stöd snarare skulle rikta sig till den redan bestående konstnärliga praktiken (återigen – individuellt, delvis höggradigt osystematiskt, kanske cringe och oromantiskt)? Detta ska inte tolkas som ett upprop för anarkistisk rättviseprincip, utan grunda sig på faktorer och granskning av vad som är förhållandemässigt. Men just när man tittar på stödvillkoren, som skulle vara individuella och fungerande för alla, får man potentiellt intryck av de skrivande skulle vinna på det och ingen egentligen skulle förlora något.
… ÖPPNA RUM FÖR SKRIVANDE?
En på samma gång bra och dålig nyhet: Skriva kan man praktiskt taget göra varsomhelst. Denna insikt må å ena sidan vara befriande och uppmuntrande men å andra sidan ifrågasätta vad som ovan nämnt är ”värt att stödja” – à la „om det nu kan göras varsomhelst, varför måste jag då resa till Gelsenkirchen?”. I det urbana sammanhanget med stigande hyror, allt trängre ateljéutrymmen och utspridda familje-, relations- och arbetskonstellationer är det inte att tänka på platser för skrivande, man tar vad man har. De arbetande, tänkande, skrivande, som inte har ett avdragsgillt arbetsrum där hemma samlas på stadens bibliotek eller på fik där det inte tillåtet med datorer, där det med lite tur finns ett nådebord för samlad kreativitet. På landsbygden är trängsel ett mindre problem; här däremot finns andra utmaningar – (bristande) utbyte med kolleger, förmedlare, arrangörer, förlag och andra aktörer på litteraturområdet, och tillgång till researchmaterial, till infrastrukturer i vardagen som förkortar nettoarbetstiden osv. När allt kommer omkring är de fysiska platserna där det skrivs till och med kanske inte så relevanta som de vardagliga, intellektuella, tillfälliga och mikropolitiska rummen som möjliggör skrivande. Och de skulle kunna bara bli ännu fler genom ett litteraturstöd som såg bortom gränser.
[1] Hemsidan för kollektivet Writing with CARE / RAGE:
https://care-rage.de/ueber-das-kollektiv/, senast visad 20230612.
Översättning: Ludvig Berggren
