Monica Bravo Granström
Flerspråkighet i skolan
Dagens samhälle är globalt. Inte minst genom de många språk som finns i samhället och i skolan. Genom migration har antalet flerspråkiga elever i olika länder ökat. På ett politiskt plan är det få som argumenterar mot flerspråkigheten. Snarare framförs initiativ för att främja den. Men på ett praktiskt plan har utmaningarna inom undervisning och utbildningspolitik ökat som resultat av den språkliga mångfalden hos eleverna.
Språk är något som vi alla har gemensamt. Vi växer upp med minst ett språk, ofta kallat modersmål eller förstaspråk. Det är alltså det språk som man först i livet kommer i kontakt med. Men du kan också vara simultant flerspråkig och ha flera förstaspråk. Eller lära dig nya språk senare i livet och vara successivt flerspråkig med ett – eller flera – andraspråk.
Definitionen av flerspråkighet har förändrats genom tiden. Från det mer begränsande tvåspråkighet, som var ”att prata två språk perfekt”, till det mer funktionella flerspråkighet som utgår ifrån hur de olika språken används i ens liv. Det senare är även något som uppmuntras av EU som rekommenderar att migranters barn ska undervisas i deras modersmål. Kunskaper i flera språk anses även vara en nyckelkompetens.
I min avhandling från 2019 undersökte jag läsundervisning i flerspråkiga miljöer i Sverige, Tyskland och Chile. Sverige och Tyskland är två länder som uppvisar stora likheter på många plan, också inom skolan där det hittas en liknande språklig mångfald. I slutet av 2010-talet hade över 20 % av eleverna i de båda länderna minst ytterligare ett annat språk än svenska respektive tyska i hemmet. Men hur flerspråkigheten ska uppnås och vilka språk som ska tas med skiljer sig åt i Tyskland och Sverige.
En förklaring är de båda ländernas olika skolpolitik. Även om en del av ansvaret i Sverige ligger på kommunerna sker många beslut på nationell nivå. I Tyskland däremot ligger ansvaret för utbildningen hos delstaterna (Bundesländer). Det bidrar till skillnader inom skolsystemet i olika delar av landet – inte minst vad gäller modersmålsundervisning.
Den infördes i Sverige redan 1968 och kallades då ”hemspråk”. Det innebär att elever ska erbjudas undervisning i sitt modersmål. Kriterierna är att en av föräldrarna har ett annat modersmål än svenska och att språket är dagligt umgängesspråk i hemmet. Dessutom måste eleven ha vissa grundläggande kunskaper i språket.
Idag betyder det 150 olika språk och läsåret 2018/19 var 298 600 grundskolelever berättigade till modersmålsundervisning. Största språket är arabiska, som undervisades till omkring 65 000 elever. Antalet barn med rätt till modersmålsundervisning i tyska uppgick samma år till cirka 4 300.
En liknande rätt till modersmålsundervisning enligt svensk modell finns inte på nationell nivå i Tyskland (Herkunftssprachlicher Unterricht – HSU, tidigare muttersprachlicher Unterricht). Utöver engelska kan tyska elever beroende på skolart lära sig ytterligare språk, främst franska, spanska eller latin. Men det hörs allt fler röster som vill se att även de språk som talas av migrantgrupper ska läras ut i skolan.
I den mån det finns skiljer sig modersmålsundervisningen också åt beroende på att utbildning alltså är en fråga på delstatsnivå. I Baden-Württemberg är det migranternas hemländer som organiserar 2-5 timmars modersmålsundervisning genom konsulaten. I Nordrhein-Westfalen erbjuder delstaten fem timmars modersmålsundervisning per vecka. Och i vissa delstater erbjuds det inte alls.
Det förs ingen statistik över hur många som deltar i dessa olika undervisningsformer i Tyskland. Men i slutet av 2020 levde över 11 miljoner personer med annat nationellt medborgarskap i Tyskland. Till detta läggs även personer med fler medborgarskap än endast ett.
Sett till utmaningarna med modersmålsundervisning finns det många likheter. Båda länder brottas med att hitta utbildade lärare, de som undervisar i modersmål är ofta undantagna legitimationskrav. Bilden av att eleverna bör koncentrera sig på skolspråket är ofta närvarande. Samtidigt förväntas den i tid starkt begränsade modersmålsundervisningen (i Sverige 40-60 minuter per vecka) uppvisa en tydlig påverkan på elevens samlade skolresultat.
Trots utmaningar lyfter både Tyskland och Sverige tydligt fram flerspråkighet på institutionsnivå. Det ses som något positivt att kunna flera språk.
I klassrummen ser det däremot ofta annorlunda ut.
Elevernas flerspråkiga resurser tas oftast inte in i undervisningen, det visade bland annat min studie på. Undervisningsspråket tyska respektive svenska är klart dominerande. Om det finns modersmålsundervisning är den inte integrerad i den övriga undervisningen. I min studie visste flera av lärarna inte heller vilka elever som hade vilket modersmål eller om de hade modersmålsundervisning. Utöver det går det att se en språklig hierarki där vissa språk anses som mer användbara än andra.
Det gäller särskilt engelskan. Om en elev har det som förstaspråk, kan hen till exempel bli ombedd att läsa högt eller presentera en bok på engelska. Det visar att vägen fortfarande är lång tills att även fler språk än landets skolspråk anses vara en resurs för lärande.
Källor:
Bravo Granström, M. (2019), Teachers' Beliefs and Strategies when Teaching Reading in Multilingual Settings: Case Studies in German, Swedish and Chilean Grade 4 Classrooms, Logos Verlag, Berlin. Engin, H. (2019).
Herkunftssprachenunterricht und Deutsch als Zweitsprache. In: Christiane Fäcke/Franz-Joseph Meißner (Hg.). Handbuch Mehrsprachigkeits- und Mehrkulturalitätsdidaktik. Tübingen, Narr Francke Attempto, 489–493.
Nationellt centrum för svenska som andraspråk (2020), “Modersmålsämnets betydelse för individ, skola och samhälle”, https://www.andrasprak.su.se/om-oss/nc-tycker-till/modersm%C3%A5ls%C3%A4mnets-betydelse-f%C3%B6r-individ-skola-och-samh%C3%A4lle-1.521644