Andreas Gardt
Flerspråkighet och identitet – hur mycket kultur sitter i språket?

Språket är en viktig del av vår personlighet. Men kan den också påverka vår identitet? Och vad betyder det för dem som är flerspråkiga?

Språk och identitet hör oskiljaktigt ihop, det ena är villkoret för det andra. Det gäller för all slags språkgemenskap, såväl för den enskilde som för grupper inom en helhet, till sist också för helheten själv (tyskarna, svenska, turkarna).

Den som exempelvis gång på gång pladdrar på aggressivt eller på ett vulgärt sätt uppfattas inte bara som någon som talar på det sättet, utan som någon är så.

Även grupper inom en språkgemenskap definierar sig själva till största del utifrån sina språk. Ungdomar talar på ett annat sätt än äldre, folk från Sachsen på annat sätt än folk från Bayern, och de flesta av oss pratar med våra vänner på ett gym eller en fotbollsstadion annorlunda än vad vi gör med chefen på jobbet.

Alla har vi tillgång till olika identiteter, väljer vilka former som är lämpliga för vårt sätt att tala och förmedlar våra respektive rådande identiteter genom vårt språk. Språkvetenskapen kallar detta för ”inre flerspråkighet” och menar med detta att olika sätt att uttrycka språk kan framträda parallellt med varandra inom en och samma språkliga helhet.

Samtidigt visar sig ovan valda formulering – att språkets identitetsskapande dimension gäller ”till sist också för helheten själv (tyskarna …)” – i själva verket vara otillräcklig. Tyska talas ju också i andra europeiska länder.

Tyska är inte lika med tyska

Man kan ta Österrike som exempel: Dialektgeografiskt är den talade tyskan där visserligen en variant av bayerska, men ändå står det i EU:s officiella dokument ”Kartoffeln” i stället för det i Österrike vanligare Erdäpfel. Det gäller också för en mängd andra austriacismer inom det gastronomiska området, och en enkät från 1991 visade att över 50 % av alla österrikare uppgav att deras språk borde kunna betecknas som österrikiska, och inte nödvändigtvis kallas tyska.

Den som talar tyska har alltså på intet sätt automatiskt  en ”tysk identitet”. Och omvänt: Man kan vara tysk språkmedborgare, utan att kunna tala omfattande tyska.

Allt detta visar att språk och identitet visserligen står i nära förbindelse med varandra, men att det inte finns några enkla motsvarigheter (som bekant inte heller för svenskar och det svenska språket som också är ett officiellt myndighetsspråk i Finland, medan finskan i Sverige är erkänt som minoritetsspråk). Politiska och samhälleliga övertygelser spelar alltså en alldeles avgörande roll för det som gäller som nationalspråk och som uttryck för nationell identitet.

Nationalspråk som kulturella konstruktioner speglar helt enkelt inte en på förhand given identitet, utan bidrar till att skapa och befästa denna identitet i hög utsträckning.

Bakom allt detta finns en övertygelse om att språket sätter avgörande prägel på vårt tänkande, ja redan på vår uppfattning av verkligheten. Denna tanke förekommer redan på 1600-talet och uttrycks i filosofiska tankegångar, och lika så i hela den aktuella diskussionen om hur vi på ett lämpligt sätt ska hantera frågan om kön: När vi sätter en etikett på grupper i samhället på ett visst sätt karaktäriserar vi dem alltid också, tillskriver dem en viss identitet.

Det gäller inte bara mycket omstridda storheter, utan samtliga fenomen i vår livsvärld. Framför allt avslöjar ett språks ordförråd vad dess talare vet, vill och känner, och speglar alltså hela kulturen inom denna språkgemenskap och bidrar samtidigt till att förankra denna kultur i talarens medvetande.

Engelska - språkvärldens Tyrannosaurus Rex

Här kommer tanken om flerspråkighet med i bilden. För när ett språk utgör ett specifikt uttryck för en kultur, och samtidigt fungerar som en tillskrivare av olika identiteter så speglar och skisserar olika språk olika kulturer och identiteter. På klassiskt manér har detta under 1800-talet formulerats av Wilhelm von Humboldt, bland annat verksam som språkforskare: ”I varje språk ligger en egendomlig syn på världen”.

Ännu i tidigmodern tid betraktades denna mångfald av språk som ett straff. Genom sitt övermod hade människorna förlorat paradisets enhetliga språk och var genom byggandet av Babel med om språkförbistringar. Därtill kom och kommer ännu uppfattningen om att krocken mellan olika språk med deras olika ”syn på världen” skulle kunna vara ett hot för identiteten hos respektive språk och kultur.

Ur tysk synvinkel gällde detta ända in på 1900-talet för franska, men har numera internationellt flyttas över till engelskan, som på grund av sin starka närvaro då och då kallas för språkvärldens Tyrannosaurus Rex.

Att olika språk kan framträda parallellt med varandra och de kulturer och identiteter som hänger samman med dem har numera genom den globala migrationen och den allt mer växande sammanlänkningen via medierna blivit en oundviklig del av vår verklighet. På samma gång blir också engelskan till ett globalt lingua franca. Det bör inte ses som ett straff, utan välkomnas som en vinst.