Walter Haas
Flerspråkighet i Schweiz

Schweiz har alltid varit ett flerspråkigt land. Hur förhåller sig befolkningen till detta? Uppenbarligen mycket avslappnat – och ganska nyfiket.

Schweiz uppstod cirka år 1300 genom en sammanslutning av tyskspråkiga samhällen. Regioner med andra språk tillkom på 1400-talet, sällan som helt likaberättigade medlemmar. Först i och med den franska revolutionen uppnådde alla ”kantoner” politisk jämlikhet. Därefter drogs några politiskt-territoriala gränser på grundval av språkliga kriterier.

Det faktum att ingen talat ”tyska”, ”franska” eller ”italienska”, utan dialekter inom dessa språk spelade även en roll för språkens status under tiden före revolutionen. Det var inte annorlunda i det europeiska utlandet. På 1700-talet gick det europeiska borgerskapet över till att även tala de skrivna varianterna som i växande grad betraktades som ”nationalspråk”. Detta bruk följde det fransktalande Schweiz; idag är där dialekter praktiskt tagit utdöda.

Det tysktalande Schweiz däremot har fram till idag hållit liv i dialekterna. Många tyskschweizare betraktar högtyska som sitt främsta andraspråk och är eniga om att de inte talar ”god” högtyska, men få skulle i själva verket vilja tala som tyskar. Den allmänna dialektanvändningen inom det tysktalande Schweiz gör det svårare för schweizare med andra språk att lära sig de största landsspråken, samtidigt som det gynnar tolerans och intresse för språklig variationsrikedom och försvagar idéen om överlägsenhet gentemot andra språk.

”Senmedeltida” förhållande

Den schweiziska statens flerspråkighet bidrar till schweizarnas språkmedvetenhet. Naturligtvis ställer sig frågan efter varje folkomröstning (som det finns många av), huruvida det föreligger skarpa motsättningar mellan språkregionerna. Det är sällan fallet och pekar på att flerspråkighet inte avgjort splittrar folket.

Foto: Carl Undéhn Det schweiziska förhållandet mellan språk och stat är i viss bemärkelse ”senmedeltida” och påminner om att stater, vilkas befolkning talar ett enda språk, alltid har utgjort undantagen. Inte närvaro av människor av olika språk inom en och samma stat gör staten flerspråkig, utan de rättsliga jämställdheten mellan de föreliggande språken.

Förstås behöver en så förstådd flerspråkighet regler för att garantera att det fungerar på en statlig nivå och skyddar invånarnas rättigheter. Vissa regler åsyftar att begränsa antalet främjade språk: Även i Schweiz är bara tyska, franska, italienska och (begränsad) rätoromanska officiella språk, de räknas som ”autoktona”, som inhemska i landet ”sedan gammalt”. På grund av den federalistiska statsuppbyggnaden gäller även den officiella flerspråkigheten olika alltefter statlig nivå. Texter som gäller hela staten, särskilt lagarna, offentliggörs på alla officiella språk och varje språkversion är likvärdig, vilket ställer höga krav på att de överensstämmer innehållsligt.

En flerspråkig stat behöver förmedlare vilka säkerställer att gemenskaperna gör sig förstådda sinsemellan. Förmedlingen av grundkunskaper om de andra landsspråken är en uppgift för den obligatoriska skolan. Den begränsades inpå mitten av 1900-talet till de högre skolnivåerna, och främjade de båda stora språket tyska och franska.


Språklig konkurrens i skolorna

Många som inte har gått på högre skolor har lärt sig andra landsspråk genom att ha arbetat i språkområdena. Det har blivit brukligt med ”Welschlandjahr”, en vistelse framför allt för flickor som just slutat skolan och söker sig arbete i hushåll i det fransktalande Schweiz. Bruket drog nytta av franskans prestige och gynnade omvänt denna prestige i det tysktalande Schweiz. Det präglade medvetenheten om flerspråkighet även bland enklare skikt.

Sedan andra hälften av 1900-talet har moderniseringen förändrat den ”gamla ordningen”. Till exempel försvann ”Welschlandjahr” sakta men säkert i och med den växande skaran av yrkesutbildade unga kvinnor.
I andraspråksundervisningen konkurrerade det icke autoktona med de andra landsspråken, framför allt med franskan som hamnade i farozonen att förlora sin ställning som det viktigaste internationella språket.

Visserligen har andraspråksundervisning under de senaste trettio åren energiskt stötts och blivit plikt för alla elever, vilket gjort att den (organisatoriskt) har förlagts till lägre skolklasser och (innehållsligt) blivit så att vardagskommunikationen står i förgrunden.

Samtidigt ger somliga förändringar intryck av förhastade beslut som snarare stöder sig på common-sense-argument än på vederhäftig kunskap. Tvistefrågor är exempelvis huruvida det icke autoktona, men oumbärligt betraktade engelskan ska läras ut som andraspråk framför ett landsspråk eller huruvida två andraspråk i folkskolan ställer för höga krav på eleverna. Ansträngningarna för andraspråksundervisning visar att Schweiz ägnar mer uppmärksamhet åt sin flerspråkighet än någonsin tidigare, precis som språken garanteras mer utrymme i författningen från 1991 än i de tidigare grundlagarna.