Intervju
Jesper Festin

Jesper Festin har arbetat som skönlitterär översättare sedan 2015 och har hunnit översätta ett tjugotal titlar från tyska till svenska – nu senast Judith Hermanns kritikerrosade roman Hemma. Här berättar han bland annat om hur han kom in på översättarbanan och vilken tysk 1900-talsförfattare som han helst skulle vilja översätta.  

Hur kom det sig att du blev översättare av tysk skönlitteratur?

Grunden lades, föga förvånande, i skolan, närmare bestämt i högstadiet, där jag och det fåtal andra som hade valt tyska som så kallat B-språk hann få en utmärkt lärare, , Agneta Gustavsson, som med sin väl beprövade katederstil präntade in hela den grundläggande grammatiken i våra mottagliga tretton- till femtonåriga hjärnor, innan hon gick i pension. Ett gynnsamt gymnasieval på Katedralskolan i Uppsala gav mig därefter möjlighet att ha tyska på schemat nästan alla veckodagar under gymnasietiden i något som hette Deutsche Klasse, där det också ingick autentiska möten med den tyskspråkiga kulturen i form av elevutbyten med klasser i både Hamburg och Schweiz. Och denna grund var alldeles avgörande för att jag skulle börja studera germanistik vid Humboldt-Universität i Berlin några år senare, vilket i sin tur ledde till studier i litterär översättning vid Akademin Valand i Göteborg. I så måtto har min bakgrund och väg till där jag befinner mig i dag varit ganska formellt präglad, men jag har hela tiden drivits av ett intresse för språk och en fascination för det skrivna ordet, och det var länge sedan jag ville ägna mig åt något annat än just det här.

Vilket var ditt allra första översättningsuppdrag?

Det allra första uppdraget var en bilderbok för barn av Lilli L’Arronge som i min svenska översättning fick titeln Jag stor du liten (Kabusa, 2015). Boken är skriven på rim och innehåller bara ett fåtal ord per sida, så det finns ingenstans att gömma sig. En rolig väg in i yrket och en fantastisk övning, som jag ägnade en hel del tid åt i min spirande frilansiver. I samband med en av seminariehelgerna i Göteborg, där jag studerade 2014, träffade jag förläggaren Kerstin Aronsson på ett kafé och diskuterade texten. Hon läste min översättning högt till kaffet och tyckte att den svängde. (Att döma av de vänners barn som fått och läst boken om och om igen så verkar den fortfarande göra det.)

Den första boken för vuxna landade på mitt bord sent under 2015, Sacha Batthyanys Och vad har det med mig att göra?, där Svante Weyler och hans förlag stod som uppdragsgivare. Han hade tänkt översätta den själv men insåg att han inte skulle hinna, vilket blev till ett gyllene tillfälle för mig, som genast nappade. Samma vecka sa jag upp mig från extraknäcket som översättare av produktblad för storköksutrustning och svetsmaskiner. Sedan dess har jag översatt litteratur i olika former på heltid och aldrig ångrat mig. Än i dag är jag Svante mycket tacksam för hans uttalade ambition att sätta lämpliga manus i händerna på nya, oerfarna översättare för att på så vis främja återväxten inom skrået. Jag hade turen att vara en av dem som fick chansen.

Du har som översättare under en lång period haft Berlin som utgångspunkt men är nu tillbaka i Uppsala. Hur ser en vanlig dag med översättning ut för dig? Har du några rutiner som du inte kan vara utan?

Jag tycker om tanken på att tillvarata den frihet och rörlighet som yrket erbjuder, och därför arbetar jag gärna periodvis på andra platser än hemma vid skrivbordet, som sedan en tid mycket riktigt är placerat i Uppsala. Till Berlin återvänder jag fortfarande med jämna mellanrum i längre sjok, emellanåt för att träffa någon av författarna jag arbetar med (de bor där nästan allihop), andra gånger för att redigera färdigt manus inför utgivning, vilket var fallet senast med de tre böcker av Peter Handke som nyligen utkommit på Bokförlaget Faethon. I det skedet kan det vara nyttigt med miljöombyte för att kunna läsa texten några sista gånger i ett nytt sken.

Sett över ett dygn arbetar jag nästan alltid mest och bäst under den sista tredjedelen. Senast vid midnatt brukar jag släcka ned. Det tog flera år att acceptera den rytmen, men numera vet jag att det är så jag fungerar. Ibland beger jag mig till en viss stuga i Bergslagstrakten, särskilt när det närmar sig inlämning, och arbetspassen där brukar göra så starkt intryck att jag i efterhand vid redigering och korrekturläsning lätt kan minnas vilka passager som blivit till med skogen runt knuten.

Den mest frekventa dagliga rutinen måste för övrigt vara de hundratals sökningarna på Svenska Akademiens ordbokstjänst svenska.se för att kontrollera att ens språkkänsla inte har narrat en.

Du har översatt ett flertal titlar som har fått översättningsstöd av Goethe-institutet, böcker av författare som Daniel Kehlmann, Marion Poschmann, Sasha Marianna Salzmann och nu senast Judith Hermann. Är det någon av dessa översatta titlar som du har något särskilt minne kring eller som du blev extra nöjd med?

Jag har varma minnen från arbetet med alla dessa böcker, som i någon mån utgör ryggraden i det jag har publicerat. Salzmann, Poschmann och Kehlmann översatte jag i tur och ordning efter varandra under 2018 och 2019 (de så kallade mann-åren). Det är tre sinsemellan ganska olikartade texter med skilda typer av utmaningar och egenheter, och jag minns hela arbetet som djupt stimulerande och oupphörligt intressant. Både Poschmann och Kehlmann hade jag läst och tyckt om i flera år innan jag fick chansen att översätta deras böcker. Daniel Kehlmann besökte också Stockholm i samband med att boken i fråga släpptes (Tyll, Bonniers 2019). Där framträdde han på Kulturhusets scen i Årsta tillsammans med Gunnar Bolin och Peter Englund, vilket var särskilt roligt, eftersom romanen utspelar sig under trettioåriga kriget och Englunds Ofredsår hade varit en uttalad inspirationskälla för Kehlmann (liksom för översättaren, för övrigt).

Vad översätter du just nu?

Das Zeitalter der Unschärfe av Tobias Hürter. Det är en fascinerande och diger vetenskapshistorisk skildring av fysikens utveckling under åren 1895-1945, då världen tack vare nya upptäckter och framsteg så att säga blev ”oskarp”. På en livaktig prosa berättar Hürter om Albert Einstein och Niels Bohr, om Werner Heisenberg och Erwin Schrödinger samt många andra och deras duster och förehavanden med den dramatiska samtidshistorien som kuliss.

För mig är det viktigt att variera mellan olika sorters litteratur, allt från romaner och barnböcker till sakprosa. Varje texttyp har sina särskilda utmaningar och tjusningar.

Om du fritt fick välja att översätta en tyskspråkig författares samlade verk, vilken skulle det bli?

Uwe Johnson. Hans författarskap är ett av de stora tyskspråkiga från nittonhundratalet som fortfarande inte finns på svenska i någon vidare utsträckning. Framför allt hans debut Mutmassungen über Jakob från 1959 och hans mastodontverk Jahrestage som utkom i fyra band mellan 1970 och 1983 bör finnas på varje litteraturspråk med självaktning. Ur Jahrestage översatte jag ett utdrag för webbantologin Baltic Sea Library som publicerades 2021. Det kan ses som en del i det långsiktiga opinionsarbete som krävs för att övertyga någon förläggare om att våga satsa på ett sådant monsterprojekt.

Slutligen, har du något bra tips till nya översättare av skönlitteratur som du kan dela med dig av?

Delta i seminarier, workshopar, mässor och andra sammanhang där utbyte mellan översättare, förläggare och författare förekommer. Särskilt i början av yrkesbanan, men även senare. Det ger en inte bara möjlighet att skaffa sig större språklig hantverkskunskap, utan också förståelse för branschen och de så viktiga förlagskontakterna. Dessutom är det ett ypperligt sätt att lära känna andra översättare, från olika hörn av världen, och i ett yrke där man i regel arbetar långa perioder helt på egen hand kan betydelsen av det kollegiala inte underskattas.