Intervju
Aimée Delblanc

Aimée Delblanc är en av Sveriges mest erfarna skönlitterära översättare och har översatt det mesta inom den tyskspråkiga litteraturen – från Nobelpristagare och klassiker till nutidslitteratur och biografier. Här ger hon sina bästa tips till nyblivna översättare och förklarar varför varje översättning har sina särskilda utmaningar.

Hur kom det sig att du blev översättare av tysk litteratur?

Jag flyttade till Västberlin år 1971. Där studerade jag Germanistik vid Freie Universität. Jag undervisade också i svenska på Volkshochschulen och var ”Vereidigte Dolmetscherin der Berliner Justizbehörde und Notare” (auktoriserad tolk, reds. anm.) – översatte diverse dokument, tolkade i olika processer och förhör. För en svensk turist, till exempel, som varit överförfriskad och åkt in på en polisstation och sedan behövt en tolk. Då fick jag rycka ut. Översättare av tysk skönlitteratur blev jag först efter det att jag flyttat tillbaka till Sverige 1994. Fick en förfrågan av en kär väninna som ville ge ut en bok med texter av Günter Wallraff, som hon känner. Det var texter där Wallraff skrev om olika händelser i livet och om situationer som påverkat honom och om författare som han tagit intryck av. Jag gjorde en provöversättning och fick sedan uppdraget. Störning pågår heter boken. Den kom ut år 1995 på Legus Förlag.

Vilket var ditt allra första översättningsuppdrag?

Det allra första uppdraget var att översätta en stor konstbok, en fackbok alltså: Antoni Gaudí i Cornet – Ett helt liv för arkitekturen, Taschen Förlag, 1990. Och fort skulle det gå. Det gjorde det också, men sedan låg manus i flera månader hos det svenska förlaget som gav ut Taschen.

Du har översatt många olika genrer och författare inom den tyskspråkiga litteraturen – klassiker som Hans Fallada och Christa Wolf, nutida författare som Lutz Seiler, Katja Petrowskaja och Eugen Ruge samt nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Vilken författare har varit den största utmaningen att översätta och varför?

Frågan är omöjlig att besvara då varje författare innebär en utmaning, men på olika sätt. Hans Fallada, t.ex. Där var jag noga med att språket/stilen skulle andas 1930-tal utan att för den skull låta mossigt. Elfriede Jelinek leker verkligen med språket, dubbeltydigheter, ordlekar, vitsar. Det är förstås en stor utmaning, och ofta måste man hitta på något eget. Det är så kul att hålla på. Katja Petrowskaja, som inte har tyska som modersmål, hade ibland helt egna konstruktioner och den där ”främmande” nyansen var det viktigt att få fram. Lutz Seiler skriver så poetiskt. Det måste jag få till. Hos Eugen Ruge gäller det t.ex. att vara korrekt med transkribering av en massa ryska namn, men också med rent historiska fakta. Herta Müllers collage (Lögnen är ett klätterdjur, 10TAL Bok 2019 ) var också en utmaning. Alla dessa lekfulla egna kompositioner som hon skapat var verkligen något att sätta tänderna i. Ja, det finns många fler. En jätteutmaning var Uwe Tellkamps stora Wenderoman, Tornet om DDR:s nedgång och fall. En komplex översättning var också biografin om Hilma af Klint som Julia Voss skrivit. Hon hade lärt sig svenska för att kunna gå till Hilma-af-Klint-arkiven och läsa i original. De till tyska översatta textställena fick jag sedan leta efter. För på svenska hade Hilma af Klint pluraländelser på verben och gammaldags stafvning.

Du har även ägnat mycket tid åt att undervisa. Bland annat har du utbildat framtida översättare vid Litterära Översättarseminariet på Södertörns högskola. Hur är det att lära ut litterär översättning? Är du mer en praktiker eller teoretiker i undervisningssammanhang?  

”Learning by doing”. Precis som kurser i litterär gestaltning innebär att man arbetar konkret med texten/texterna i små grupper, är de litterära översättarseminarierna uppbyggda på samma sätt: konkret arbete med texterna i små grupper om 5-6 deltagare. Alla läser allas texter och kommenterar dem i gruppen. Det är arbete ner på ”stavelsenivå”. Man måste vara praktiker i undervisningen. Teoretiska texter kan man diskutera i plenum, och det gjorde vi också, ofta med inbjudna lärare och forskare.

Har du något bra tips till nya översättare av skönlitteratur?

Läs mycket skönlitteratur på det språk (för det mesta modersmålet) du översätter till! Det ger en känsla för ordval och stilnivå. Läs också den text du översatt högt för dig själv. Då brukar man höra om det är något i texten som haltar, en germanism, en anglicism, till exempel.

Ett bra tips är också att man försöker disponera tiden så att den översatta texten får ”ligga till sig”. När man sedan går tillbaka till texten brukar ojämnheter och oslipade ställen framträda. Man hör då lättare hur det ska vara.

Och: Gå ut i verkligheten och se dig omkring, fråga folk hur saker och ting fungerar. Fråga författaren om han/hon är villig att svara. Lita inte bara på nätet!

Vad översätter du just nu?

Levererade manus till en bok Att älska sin dotter i början av december. Originalet är skrivet av en israelisk författare, Hila Blum – på hebreiska. Boken har sedan översatts till tyska. Jag översätter boken alltså från den tyska översättningen. Det var en helt ny upplevelse, lite av att befinna sig på ett gungfly. Vad står det egentligen i originalet, som jag tyvärr inte kan läsa? En stor hjälp var att jag kunde fråga en judisk vän som kan hebreiska, tyska och svenska.

Ska just börja översätta en roman, Branden av författaren Daniela Krien. Det är den andra boken av henne som jag översätter. 2022 kom hennes roman Kärlek i fem akter på svenska. Daniela Krien skildrar i den fem kvinnoöden, hur deras vägar korsas och hur deras liv vävs samman. 

Har du någon författare, klassiker eller modern, som du ännu inte översatt men som du gärna skulle vilja översätta till svenska?

Jag tycker det skulle vara en spännande utmaning att översätta fler av Elfriede Jelineks texter som sätts upp som teaterpjäser. För Göteborgs Stadsteater fick jag översätta FaustIn – and Out, en pjäs om en kvinnlig Faust. Jelineks ordlekar och dubbeltydigheter är alltid en utmaning, en lustfylld sådan.
 
Till sist en fråga som inte direkt har med översättning att göra. Du har under många år både tagit del av och medverkat i Goethe-institutets kulturprogram här i Sverige. Har du något särskilt minne från Goethe-institutet som du vill dela med dig av? 

Jag har så många fina minnen från Goethe-Institutet att jag knappt vet var jag ska börja.
Börjar med det som hette ”Stammtisch”. Tysköversättare fick komma till Goethe-Institutet och ställa frågor angående olika översättningsproblem. Där fanns det inte bara kaffe och goda bakverk utan också modersmålstalande som kunde svara på språkfrågorna. Dessa sammankomster, våra ”Goethe-möten”, var mycket uppskattade. Att dessa ”Goethe-möten” somnat in beror inte på bristande intresse utan på möjligheten att gå via nätet och att folk som gått Litterära Översättarseminariet på Södertörn kom från alla möjliga ställen i landet. Alla bor inte i Stockholm.

En viktig händelse var när biblioteket invigdes i denna sal där Klarabohemerna haft sin hemvist (Bryggargatan 12A, reds. anm), vilket är dokumenterat genom bilderna på väggen vid ingången. Fin kontinuitet.

Det stora kulturutbytesprojektet med delstaten Nordrhein-Westfalen (NRW) under åren 1996/97. NRW ville visa sitt stora kulturutbud efter det att stenkolsbrytningen lagts ner. Numera hade man konstutställningar, musikframträdanden, dansföreställningar im Revier. Goethe-Institutet hade som uppgift att finna svenska partner till dessa initiativ. De flesta aktiviteterna stod Kulturhuset värd för, bl. a. en konstutställning som invigdes av drottning Silvia. Jag ingick i det team från Goethe-Institutet som organiserade dessa besök här i Sverige. Men för korrekthetens skull vill jag nämna att jag var projektanställd av Kulturministeriet i Düsseldorf. Chef för Goethe-Institutet under den här tiden var Christoph Werr. Skandinavia hette det projekt där de skandinaviska länderna i sin tur besökte NRW. Det var under den tid då Björn Springfeldt var kulturråd i Tyskland och Sveriges ambassad ännu låg i Bonn.