Intervju
Joachim Retzlaff

Joachim Retzlaff har översatt facklitteratur från tyska, engelska och danska sedan tidigt 80-tal. I synnerhet filosofiska texter har varit föremål för hans översättargärningar. Kant, Arendt, Habermas och Sloterdijk är några av de tyskspråkiga tänkare som han gjort tillgängliga på svenska.  

Du har varit verksam som översättare i över 40 år, främst med fokus på facklitteratur. Minns du vilket som var ditt allra första översättningsuppdrag?

Det var en introduktion till min dåvarande favoritfilosof Ernst Bloch, dels av honom själv, dels av Detlef Horster. (Utopi och materialism, Röda Bok­förla­get 1981).

Hur kom det sig att du blev översättare av tysk facklitteratur?

Bakgrunden var att jag tipsade Röda Bokförlaget (numera Daidalos) om Ernst Bloch, som jag tyckte borde översättas till svenska. På förlaget svarade man att de inte hade någon som kunde göra det/var insatt i Blochs filosofi. Så om jag ville se en svensk översättning, gick jag göra den själv. Så började det, i ett ytterst långsamt tempo. På den tiden hade jag ensam huvudansvaret för en liten dotter, och översättning var ett arbete som funkade bra med att vara småbarnsförälder. Så jag tänkte att det kunde jag hålla på med i några år, som nu alltså blivit över fyrtio…

Du har översatt en hel del litteratur som många skulle betrakta som rätt svårtillgänglig – allt från filosofer som Immanuel Kant, Friedrich Nietzsche och Hannah Arendt till Albert Einsteins relativitetsteori. Finns det något verk eller någon tänkare som du hade särskilda svårigheter med att översätta till svenska?

Alla texter har naturligtvis sina problem. Men kanske överraskande för den som inte har provat själv är att olikheter i kynne, eller vad man nu ska kalla det, är ett problem som gör att det gnisslar i det inre samtalet mellan författaren och översättaren, vilket innebär att jag kanske inte genast är med på noterna, måste läsa om och koncentrera mig extra för att följa med i tankeflykten. Det har alltså inget att göra med politiska antipatier eller skillnader i världsåskådning. Mitt värsta exempel är Max Weber, vars Ekonomi och samhälle jag översatte andra delen av, när Agne Lundqvist började tröttna (Argos 1987): trots min stora respekt för Webers encyklopediska kunskaper och teoribygge kändes det som om jag utvecklade ett slags personlig antipati mot karln. En annan tänkare jag inte utvecklat någon riktig kongenialitet med är Kant.

Vad översätter du just nu?

Just nu arbetar jag med Hanno Sauers nyutkomna Moral. Die Erfindung von Gut und Böse, som sveper över 5 miljoner år av förmänsklig och mänsklig moralutveckling. Forskningsrön blandas med stimulerande funderingar som spretar åt många håll (nominerad till bästa tyska fackbok 2023).
 
För ett tag sedan blev jag färdig med översättningen av samlingen Ein neuer Strukturwandel der Öffentlichkeit und die deliberative Politik, tre kortare texter av Jürgen Habermas. Den utkommer i dagarna. Det är otroligt att han, som fyllde 93 i somras, fortfarande håller på att utveckla sina teorier och deltar i den offentliga debatten! Nyligen har jag även översatt en intressant bok av den tyska journalisten Ulrike Herrmann, Das Ende des Kapitalismus, som driver tesen att klimatkrisen, om den inte ska leda till undergång, kommer att framtvinga en radikal förändring av det ekonomiska systemet. Det är hon naturligtvis inte ensam om, t.ex. har Romklubben nyligen kommit med en rad långtgående förslag – se En jord för alla (Natur & Kultur, jan. 2013, även den översatt av undertecknad). Men Herrmann går också igenom kapitalismens historia från den ursprungliga ackumulationen, och behandlar inte minst det intressanta exemplet med Storbritanniens krigsekonomi under andra världskriget, som var så stenhårt politiskt styrd att det är en definitionsfråga huruvida den var kapitalistisk eller inte. Och en liknande hård styrning är ju just vad som behövs för att bemöta klimathotet.

Vilken skulle du säga är den svåraste utmaningen när man översätter från tyska till svenska?

En skönlitterär översättare hade kanske nämnt tilltalsformerna och det mer formella umgänget i arbetslivet och i sociala sammanhang utanför vänskapskretsen: när börjar man dua varandra i olika miljöer? För facköversättare, åtminstone av akademisk litteratur, är det de långa meningarna och den komplicerade meningsbyggnaden – självfallet med huvudverbet sist. Det tar betydligt längre tid att få (någorlunda) svenskt flyt på sådana än det tar att slå upp några extremt ovanliga engelska glosor, som en Oxford-akademiker gärna strösslar sina texter med – för att ta ett exempel från en annan akademisk kultur. En motsvarande svensk text får, om den ska överensstämma med svensk akademisk kultur, inte göra någotdera, varken skriva mandarinsvenska eller strö in halvt obegripliga, ålderdomliga svenska ord bara för att briljera – däremot får den innehålla (alltför) stora mängder anglicismer och den senaste modejargongen. Och översättning handlar ju inte bara om ord utan också om kultur, och då om att gå en fin balansgång mellan att sudda ut/trivialisera och att framhäva/exotisera kulturskillnader.

Som översättare gör man litteratur på främmande språk tillgänglig för en ny läsekrets. Finns det något författarskap eller verk som du är extra stolt eller glad över att ha introducerat för svenska läsare? I så fall varför?

Stolt är jag fortfarande över Peter Sloterdijks Till kritiken av det cyniska förnuftet (Alba 1988), en inspirerande essä på 900 sidor som flyger på lätta vingar genom historien – jag tror faktiskt att jag än idag skulle tycka att min översättning håller. En både viktig, stimulerande och rolig bekantskap var Hans-Peter Duerr, av vilken jag främst vill nämna Myten om civilisationsprocessen i tre band (Symposion 1994–98). Lärorik var den av Otfried Höffe redigerade antologin De stora filosoferna i två band, en klassiker som står sig (Forum 1995). En av antologins stora förtjänster är att den är skriven av experter på ifrågavarande filosof, i stället för att en enda, vanligen analytisk, filosof gör ett svep över hela filosofihistorien.

Det känns också viktigt att en del nutida tyska politiska tänkare och samhällsfilosofer genom min försorg finns tillgängliga för svensk publik, som Jan-Werner Müller, Wolfgang Streeck och Harmut Rosa, särskilt hans senaste, den fina lilla Det vi inte råder över (Daidalos 2020). Ett särskilt fall som jag på grund av komplexiteten är stolt över är originalet Aby Warburgs märkliga Konsthistoriska texter (Faethon 2022), nur für Feinschmecker!