Intervju
Svante Weyler

Journalist, kulturchef, korrespondent, översättare och förläggare – Svante Weyler har på många olika sätt lyft fram tyskspråkig litteratur i Sverige. 2007 grundade han Weyler förlag och har introducerat författare som Silke Scheuermann, Ingo Schulze och Juli Zeh på svenska.

Det känns som om den tyskspråkiga litteraturen har varit en ständig följeslagare genom ditt arbetsliv. Först som kulturjournalist och kritiker med fokus på tysk litteratur, sedan som kulturchef och radiokorrespondent i Berlin och till sist som förläggare. Hur kommer det sig?  

Foto: Sofia Runarsdotter Jag blev vuxen på allvar när jag kom till Berlin hösten 1977 för att lära mig tyska. Och där började också min bana som journalist. Såna erfarenheter tenderar att bli formande. I Berlin gick mina intressen ihop: litteratur och politik och historia. I sammanhanget ska jag också tacka för fyra veckors grammatikövningar på Goethe-institutet i Grafing bei München samma höst även om det inte hade samma effekt på yrkesvalet.  
 
1994 blev du förlagschef på Norstedts, ett förlag som har haft en stark tradition av att ge ut tyskspråkig litteratur. Hur såg utgivningen av tyskspråkig litteratur ut under din tid på Norstedts? Har du något författarskap som du är särskilt glad över att ha introducerat i Sverige?  

Jag var med och fortsatte den fina utgivning som min företrädare Thomas von Vegesack – en legendar i sammanhanget! – hade svarat för. Några starka författarskap som jag ansåg hade minskat i styrka och angelägenhet försvann (Martin Walser, Christoph Hein), andra fortsattes (Christa Wolf framför allt) och några nya tillkom (Juli Zeh, Sebastian Haffner). Även om några av dem inte riktigt utvecklats som jag hade hoppats så är jag glad och stolt över introduktionen av dem. Och trots att Imre Kertész är ungrare och har översatts från ungerska så är det hans stora genombrott och starka ställning i Tyskland som fört honom till Sverige.
 
Senare (2007) grundade du eget förlag, Weyler förlag. Redan från starten var den tyskspråkiga litteraturen en viktig del av utgivningen, med författare som Ingo Schulze, Silke Scheuermann och Juli Zeh. Var det med i planen från början?   
 
Ja, det var med i planen. Små förlag kan inte hålla samma bredd som de stora, och jag avstod därför nästan helt från den anglosaxiska litteraturen – som så många var så mycket bättre på – och då fanns det plats för den tyska. Samtidigt får ett förlag inte vara för specialiserat för de blir risken för stor att man lämnas i fred i sin lilla nisch. 
 
De första åren på Weyler förlag översatte du även en del böcker själv från tyska till svenska. Var det en utmaning att verka både som översättare och förläggare?  

Utmaning kanske inte är rätt ord, men det var till en del nödvändigt av ekonomiska skäl, men jag hade aldrig vågat mig på det om jag inte trott att jag skulle klara av det. Men det gällde att välja böcker som passade mig, som Ingo Schulzes Adam & Evelyn (2009) eller Silke Scheuermanns underbart skarpa Timmen mellan hund och varg (2008). Så småningom räckte inte tiden till och jag fick i stället möjlighet att ge de unga och väldigt duktiga översättarna jobb i stället.  
 
Hur tycker du att utgivningen av tyskspråkig litteratur i Sverige står sig idag? Finns det något du saknar?  

Den står sig väl hyfsat, se framgångarna på sistone för Judith Hermann och Jenny Erpenbeck till exempel. Det finns fler böcker att översätta, förstås, men inte hur mycket utrymme eller intresse i den litterära offentligheten som helst, och det är en faktor som varje seriös förläggare måste ta hänsyn till. Att översätta och trycka böcker är inte svårt, det räcker med att man har pengar att betala med. Att sälja böcker, och tyska böcker, det är det svåra.