Den oväntade återupptäckten
Peter Huchel

Den 28 september 1973 anordnar Goethe-institutet en författarafton på Linnégatan i Stockholm. Poeten Peter Huchel (1903–1981), som två år tidigare lämnat DDR för Västtyskland, är på besök i Sverige. Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz håller en introduktion till Huchels lyrik under kvällen.

Ett programblad från 1973. Den 28 september läser Peter Huchel ur sina diktsamlingar på Goethe-institutet i Stockholm. Olof Lagercrantz håller en introduktion. | © Goethe-Institut 1973 var förmodligen Peter Huchels stora år i Sverige. På våren publicerar Dagens Nyheters inflytelserika chefredaktör Olof Lagercrantz en lång och mycket positiv artikel om naturdiktaren från Mark Brandenburg. Under hösten är Huchel sedan på författarbesök i Malmö, Göteborg och avslutningsvis i Stockholm. Göteborgs-Posten publicerar dikten Regn i Venedig på kultursidorna och kritikern Bengt Holmqvist kallar Huchel ”den kanske mest betydande tyske poeten efter Paul Celans och Ingeborg Bachmanns förtidiga död”.  

Ett urval av Huchels dikter ges sedan ut 1975 i översättning av Johannes Edfeldt (Gycklarna är borta). Under senare delen av 70-talet hade Huchel hunnit bli ett välkänt namn bland litteraturintresserade i Sverige. Ofta lyfts han fram som en av den samtida tyska lyrikens stora namn. Efter hans död 1981 faller han dock alltmer i glömska, i varje fall i Sverige. Visserligen översätts ytterligare en diktsamling 1988 (Främlingen går sin väg i översättning av Lars-Inge Nilsson), men Huchel nämns inte längre i samma mening som Celan eller Bachmann – han nämns praktiskt taget inte alls när tysk 1900-talspoesi kommer på tal.

2020 ger bokförlaget edda ut Peter Huchels sista diktsamling – Nionde timmen, i översättning av Ludvig Berggren och med efterord av diktarkollegan Lutz Seiler – nästan 50 år efter att Lagercrantz introducerat Huchel i Sverige.

Varför just nu? Kanske finns svaret i utgivningen av andra tyska lyriker på svenska. Både Durs Grünbein och Lutz Seiler nämner just Peter Huchel som en stor inspiration för sin lyrik och både Grünbein och Seiler har de senaste åren översatts till svenska (även dessa med översättningsstöd från Goethe-institutet). Kanske visar utgivningen av Peter Huchel att översättningar inte bara har till uppgift att introducera ny litteratur och okända författarskap utan även hjälper till att bana vägen för litterära återupptäcker – och för nya översättningar.