Intervju
Jens Christian Brandt

Hur är det att vara både kritiker och översättare? Jens Christian Brandt känner till bägge sidorna av litteraturbranschen. Här berättar han bland annat om kritikerns dilemma inför att ge översättaren en rättvis recension och varför det kan vara nödvändigt för en litteraturkritiker att ägna sig åt översättning.

Du är i första hand litteraturkritiker och kulturskribent men har under de senaste åren även översätttat en hel del tysk litteratur, bland annat Anna Seghers klassiker ”Transit” och nu senast Uwe Wittstocks ”Februari 1933”. Hur kommer det sig att du har börjat översätta mer?

Jag tänker att kritikern och den litteräre översättaren båda är passionerade läsare. Man sysslar med litteratur utifrån en längtan att stiga in i texten, att transcendera den passiva konsumtionen och istället bli en aktiv medskapare eller åtminstone uttolkare. På senare år tycker jag mig ha sett en viss migration bland kritikerkollegor, att ett antal skickliga recensenter valt att lägga mer tid på översättningar än på dagskritik. Det behöver inte betyda något. Eller det kan handla om tillfälligheter, som att pandemin väckte ett behov av kontinuitet, av att under längre tid få koncentrera sig på en meningsfull uppgift, och att översättandet i det läget tedde sig attraktivt. Men det kan också vara så att en del kritiker tröttnat på vissa tendenser i samtidslitteraturen. Idag tror jag att trenden redan vänt, men bakom oss har vi några säsonger av oinspirerad utgivning, berättelser utan komplikationer, journalistiska romaner, narcissistiska excesser (norska män redogör pedagogiskt för sina skilsmässor), texter identiska med ytskiktet, texter som inte längre behöver läsare för att bli till. Att som kritiker översätta innebär då ett slags garanti att man fortsatt har högkvalitativa verk på skrivbordet, oberoende av rådande konjunktur. I mitt eget fall handlar det säkert också om att jag vill (eller måste) få syssla med tyska, fast jag bor i Sverige. Den tyska litteraturen har skänkt mig oändligt mycket, tyskan som språk kanske ännu mer, och om jag genom översättningarna kan återgälda en ynka bråkdel av allt jag fått är jag överlycklig.

Vilket var ditt allra första översättningsuppdrag?

Som ung och fattig i Berlin översatte jag turistbroschyrer som glorifierade medeltida städer i södra Tyskland, främst Bayern. Det var mycket korsvirke och romantiska stämningar på någon bro i skymningstimmen. Dessutom kämpade jag, på en större översättningsbyrå, med diverse manualer för riktigt tunga maskiner, vars exakta funktion jag aldrig lyckades räkna ut, bara att de efterfrågades på verkstadsgolvet. Jag gjorde så gott jag kunde, och en dag kallade chefen in mig på kontoret och sa: ”Herr Brandt, vi är alla imponerade av dina eleganta formuleringar, men du har faktiskt inte en aning om maskinteknik.” Därpå översatte jag ett antal östtyska poeter (bland annat Durs Grünbein) åt Lyrikvännen, vilket ledde till uppdrag för andra tidskrifter, Bonniers Litterära Magasin exempelvis, och Kris. 1998 fick jag sedan av Svante Weyler, den gången chef på Norstedts, Ingo Schulzes genombrottsroman Simple Storys, som på svenska kom att heta likadant, alltså med äventyrlig pluraländelse. Kritikerna var förfärade och de mest offensiva anklagade mig för att av kommersiella skäl ha hittat på (och misslyckats med) den engelska titeln. I efterhand kan jag tycka att det var roligt, samtidigt är det ett dilemma som många översättare förr eller senare hamnar i: man anses ansvarig för något – i det här fallet oacceptabel grammatik – som är en integrerad del av originalet och därför inte förhandlingsbart.

I rollen som litteraturkritiker ingår det att bedöma andras översättningar. Hur går du till väga när du recenserar översatt litteratur? Ser du någon fördel med att själv vara verksam som översättare?

När man står med en fot i vardera läger ser man hur komplicerad situationen är. Jag förstår översättarnas frustration när månader, kanske år, av hängivet arbete resulterar i intetsägande omdömen som ”smidig” eller ”följsam”. I ett litet land som Sverige, där alla känner alla, vet för det mesta översättarna dessutom vilka kritiker som kan källspråket (ytterst få!) och då blir de där flosklerna ännu mer svårsmälta. (Resignerat tänker man: ”Och det kan du bedöma …?”) Samtidigt är recensioner på svenska kultursidor ganska korta, i Dagens Nyheter kanske femtusen tecken. Om man på det utrymmet vill utöva någon form av professionell översättningskritik hamnar recensionen lätt i obalans eller får en slagsida åt det branschinterna. Själv måste jag erkänna att jag aldrig hittat någon bra lösning på dilemmat. Bortsett från osynliggörandet av översättarna tycker jag att bristen på precision är det största problemet. Illvilliga kritiker slår gärna ned på fel (eller förmenta fel), men uppmärksammar aldrig de ibland geniala lösningarna, en benådad tolkning av en metafor, eller den i bästa fall konstruktiva hanteringen av enskilda begrepp. Det som blev bra i en översättning kommer alltid med storken, skönhetsfläckarna får översättaren stå till svars för. Men om man vill ändra på allt det, om man vill skapa en ambitiös översättningskritik – något som kanske aldrig riktigt funnits i Sverige – tror jag inte att kultursidorna är rätt plats, utan det krävs nya kanaler. Kanske nättidskrifter, kanske poddar; kanske en form av peer reviews där två översättare läser varandra och då främst tar sikte på positiv feedback, alltså på att lyfta fram det som var svårt och i slutändan blev så lyckat. Bland det mest spännande jag sett på senare år är nyöversättningarna av Natalia Ginzburg; i förordet till romanen Kvällens röster diskuterar översättaren Johanna Hedenberg uppslagsrikt de svårigheter hon konfronterats med (dialektala vändningar etc), och även det är säkert en framkomlig väg – att översättaren själv lyfter fram utmaningarna och transparent redovisar hur de hanterats.

Den senast översatta boken av dig, Uwe Wittstocks ”Februari 1933 – litteraturens vinter”, har fått fin kritik i Sverige och hamnat på flera topplistor. Hur känner man som översättare när ett verk får ett så pass stort genomslag?

För mig var det oväntat, även om jag anade att tematiken låg i tiden. Det blir lite svindlande när boken börjar leva sitt eget liv; man slår upp DN:s stora söndagsintervju med Thåström och så förekommer den där. Det är som ett föräldraskap i ultrarapid; nyss fanns ingenting, bara prenatala mödor, stressen vid deadline, lättnaden när förläggaren på Insta postar en bild på det första tryckfärska exemplaret, lyckan när en vän meddelar att boken siktats i Söderbokhandelns skyltfönster. Och under hela den tiden är boken fortfarande så liten, ett spädbarn, utgiven i förrgår, ännu inte recenserad – och några månader senare är den plötsligt vuxen, bor i Berlin, går omkring i keps, och ja, behöver ingen förälder längre. Februari 1933 är en kärleksförklaring till Weimarepokens litteratur, och full av ömsinta, djupt gripande skildringar av personer som vet så oändligt mycket mindre om det skeende de huvudstupa kastats in i än vad vi, de sentida läsarna, gör – och det betydde mycket för mig att få vara med Alfred Döblin när han på en nattlig tunnelbanestation lyckas skaka av sig sina nazistiska förföljare och hinna ombord på ett tåg bort från Berlin eller hitta de rätta svenska orden för Klaus Manns kaotiska kärleksliv eller Brechts oro för barnen. Så jag är genuint glad för genomslaget. Samtidigt, och nu svär jag i kyrkan, om jag (bakom ryggen på Uwe Wittstock och den svenske förläggaren Gunnar Nirstedt) hade erbjudits något slags djävulspakt – inga recensioner, sjutton eller trettioen sålda exemplar, i utbyte mot ett svidande nederlag för Tidöavtalets partier i riksdagsvalet – hade jag skrivit under. Omgående, och i blod. Stor ambivalens från min sida; i bästa fall kan Wittstock fungera som en kompass i den uppkomna situationen, men det hade varit bättre om situationen aldrig uppkommit.

Översätter du någonting just nu?

Und wie! Arthur Schnitzlers postumt utgivna Später Ruhm (på svenska ”En senkommen berömmelse“) utkom för några veckor sedan på Nilsson förlag. Samtidigt håller jag just nu, åt samme förläggare, på att slutföra Leo Perutz roman Der Meister des Jüngsten Tages. Den kommer nog under hösten 2023. Perutz är en av mina favoriter, en storsäljare under mellankrigstiden, samtidigt hyllad av Walter Benjamin och andra sparsmakade kritiker, därefter bortglömd, nästan utraderad ur litteraturhistorien, tills Daniel Kehlmann lyckades få igång en blygsam renässans. De är en smula besläktade, Schnitzler och Perutz. Eller rättare, den senare beundrade den förre – och kanske kan man säga att Der Meister påminner om Schnitzlers Traumnovelle (En drömberättelse), den som låg till grund för Kubricks film Eyes Wide Shut – det är samma stämningar, förkrigstidens Wien, nattliga gator, mörka hemligheter och ett (destruktivt) begär att avtäcka dessa hemligheter. Jag njuter, men vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra med Wiendialekten. Den är otroligt effektiv, ett crescendo av ord och fraser som virvlar förbi, och jag inser att jag härnäst måste hitta en svensk motsvarighet till det.

Hur ser du på situationen för tysk litteratur i Sverge idag? Finns det perspektiv, teman eller författarskap som du saknar i de svenska förlagens utgivning? 

Ärligt talat vet jag inte hur man ska översätta tyskans underbara ”Jammern auf hohem Niveau”. Gnäll på hög nivå, men det är inte etablerat och har kanske en bismak av google translate? Jag tror att om man är engagerad i den tyska litteraturen är man aldrig nöjd. Inte med nuet, och inte med det förflutna heller. Det finns många bittra legender i omlopp, myter om svunna guldåldrar då intresset var högre, översättningarna fler, mångfalden större. Sanningen är nog att importen söderifrån alltid var nyckfull. Det tog evigheter innan Kafkas Verwandlung översattes och när så väl skedde hade protagonisten – på tyska ”ein Ungeziefer” – självsvåldigt, och utan stöd i originalet, förvandlats till en skalbagge. Så det var inte bättre förr. Och ser man enbart till det gångna året, 2022, var utfallet över förväntan. Jenny Erpenbecks Kairos fick lysande recensioner och tog sig in på DN:s topplista, där även Christa Wolf, Christian Kracht och Sasa Stanisic parkerade i veckor. Clemens Meyer, länge utan svenskt förlag, introducerades på nytt, liksom den gåtfulla pseudonymen Jens Rehn. Och då är det ändå bara ett axplock av den samlade utgivningen. Sedan är det också så att globaliseringen (eller vad det ska kallas) har krympt världen. Enligt de stora förlagen och kultursidorna produceras den litteratur som verkligen räknas uteslutande i tre länder: England, Sverige och Norge. Ur marknadens perspektiv är allt som tillkommit någon annanstans en smula perifert. (Vad vet utlandet om bolåneräntor?) En dålig dag kan jag därför uppfatta det så att receptionen av tysk litteratur i Sverige är för flyktig och att det framförallt är kontinuitet som saknas: Erpenbeck lyfts till skyarna, men redan nästa vecka är hon tillbaka i kategorin ”mindre kända utländska författare”. Den tyska litteraturen, det är alltså mitt subjektiva intryck – som vederläggs av topplistorna – lyckas aldrig riktigt få fotfäste, och gör heller aldrig avtryck i den svenska debatten. Själv blev jag besviken över att Kairos här, precis som i Tyskland, ”bara” lästes som en roman och inte knöts till det svenska narrativet kring Kulturmannen, vilket hade kunnat ge upphov till brisanta diskussioner. Men som sagt, detta är ”Jammern auf hohem Niveau”. Mitt hjärta blöder när jag ser det kompakta (skandalösa! obscena!!) desintresset för exempelvis italiensk litteratur, och i jämförelse mår den bra, den tyska litteraturen i Sverige. Givetvis kan man alltid önska sig större bredd, efterlysa specifika författarskap, undra varför vissa strömningar förblir ouppmärksammade. Men det på hela taget är jag mer optimistisk nu än för kanske fem, tio år sedan.


Till sist en fråga som inte direkt har med översättning att göra. Du har vid ett flertal tillfällen medverkat i och tagit del av Goethe-institutets kulturprogram, senast i Litterära kvartetten. Har du något särskilt minne från Goethe-institutet som du vill dela med dig av?  

Ibland har jag modererat och det har alltid känts fint att sitta på den där scenen. Jag tycker om publiken, publikens koncentration. För nu kanske lite drygt tio år sedan var Clemens Meyer på plats, och jag minns stämningen som förtätad. Vi kom in på ganska såriga, personliga saker; samtalet var väldigt långt från de färdiga mallarna, och Elisabeth Geiger Poignant som tolkade kvällen stod för en suverän prestation. Jag har nog friserat minnena en smula, men jag vill gärna tänka att det utomhus rådde något slags undantagstillstånd, i alla fall mängder av snö, och att alla dröjde kvar i det längsta i Goethes bibliotek, innan ett ganska stort sällskap genom arktiska kulisser vandrade till närmaste krog, där Clemens Meyer improviserade ett nästan bellmanskt griftetal över Joachim Löw, Tysklands dåvarande landslagstränare i fotboll, och enligt Meyer en … nolla.