Intervju
Jan Erik Bornlid

Går det att översätta Thomas Bernhard till svenska? Frågar man Jan Erik Bornlid så lyder svaret: Alla försök är dömda att misslyckas. Ändå har han ägnat snart två decennier åt denna speciella författare från Österrike – och lyckats översätta en betydande del av författarskapet svenska. 

Hur kom det sig att du blev översättare av tysk litteratur?

Jag vistades ett halvår i Wien 1989 och läste Thomas Bernhard på tyska och tänkte redan då att kanske kan jag någon gång översätta några av hans titlar som ännu inte kommit på svenska. Och jag försökte förbättra min tyska under nittiotalet genom att läsa romaner (det var också då jag stötte på Delius) och läste även en 5-poängskurs om översättning på högskolan. Och sedan lyckades jag övertyga Tranan om att den tyskspråkiga litteraturen var dåligt representerad på svenska.

Vilket var ditt allra första översättningsuppdrag?

Det var en bok av den afrikanske författaren Aniceti Kitereza, Regnmakarens barn, som hade vandrat en lång väg innan den kom på svenska. Kitereza översatte den själv från kikerewe till swahili och sedan översattes den till tyska och därefter tog jag vid. Jag lämnade mitt manus 2002 men utgivningen dröjde bland annat på grund av osäkerhet kring rättigheterna. Mig veterligen är det den enda bok som skildrar en afrikansk kultur före kolonialmakternas inträde på kontinenten.

Du har i din översättarbana ägnat mycket tid åt ett av efterkrigstidens största författarskap, österrikaren Thomas Bernhards. Ett 15-tal titlar från Bernhard har fått en svensk språkdräkt av dig. Finns det något speciellt med att översätta Bernhard?

Jag vet inte, mer än att det är omöjligt. Det svåraste är kanske att få med alla småord som han använder och få det att låta någorlunda på svenska.

Du har sagt att varje Bernhard-översättning är ”ett nytt misslyckande har lämnat min hand”. På vilket sätt ser du det som ett misslyckande och vilka är de största utmaningarna med att översätta Bernhard?

Ja, för att det är omöjligt och alla försök blir misslyckande. Samtidigt är det en utmaning och ganska roligt att bena upp hans ofta vindlande meningar. Men det blir som sagt misslyckat och enligt hans utsago är varje översättning ett lik och den har inget som helst med originalet att göra.

”Röstimitatören” är din senaste översättning av Bernhard. Finns det något verk av Bernhard som ännu inte översatts till svenska och som du känner att du vill ta dig an? 
   
Den mesta prosan är översatt nu, det finns lite kortprosa och noveller som nog kommer ut de närmaste åren. Dramer finns det många kvar att ge ut, Elisabeth II hade passat bra det här året. Det är en pjäs med ett makabert slut där en fullpackad balkong rasar när Elisabeth II passerar i en regalvagn på Ringstrasse. På kontinenten är Bernhard minst lika känd som dramatiker och hans pjäser spelas ofta. Det görs även dramatiseringar av några romaner, Skogshuggning och Gamla mästare exempelvis.

Jag skulle vilja göra en ny översättning av Betong. Jag läste för en tid sedan en österrikisk litteraturvetare, Juliane Werner (Thomas Bernhard och Jean Paul Sartre), som har uppmärksammat att Bernhard tog intryck av just Sartres Äcklet i början av åttiotalet, inför skrivandet av Betong. Och enligt Werner finns det många kopplingar mellan romanerna. Så jag skulle vilja översätta Betong med Äcklet i bakhuvudet. I Röstimitatören raljerar Bernhard annars över Sartre.

Du har även översatt andra tyskspråkiga författare, som Yoko Tawada och Friedrich Christian Delius. 2009 översatte du en bok som fick översättningsstöd av Goethe-institutet, Delius ”Porträtt av modern som ung”. Vad minns du av översättandet av Delius?

Det är väl främst hans lågmälda men ändå djuplodande behandling av nazismens effekter under och efter andra världskriget. Jag hade gärna översatt fler böcker av honom men Tranan tycker inte att han har sålt tillräckligt bra.

Påvens vänstra hand borde ju också översättas. Där gör han upp med katolicismens nazivänlighet under kriget och förutspår förre påvens avgång för tio år sedan. Ratzinger (Benedictus som påve) kysser en inskrift (Martin Luther står det) på golvet i den enda protestantiska kyrkan i Rom, där för övrigt Delius far var präst en kort tid under och efter kriget och dit den blivande modern i Porträtt av modern som ung går för att lyssna på en konsert mitt under brinnande krig.

Slutligen, har du något tips till nya översättare av skönlitteratur?

Jag vet inte. Jag kanske ligger förhållandevis nära källspråket. Min vaga uppfattning är att många översättare ligger lite längre ifrån. Tyskan är ju lite speciell med sin placering av huvudverbet mot slutet. Så blir det ju inte på svenska, men i övrigt försöker jag lägga mig nära tyskan. Jag har tittat på engelska översättningar av Bernhard och även av Tawada och de skiljer sig rätt mycket från mina. De skapar meningar med samma innehåll som i tyskan men har inget kvar av rytm och struktur. En sak att fundera på kanske.