Intervju
Madeleine Gustafsson

Litteraturkritikern och författaren Madeleine Gustafsson började översätta när hon bodde i Berlin åren 1972-73. Sedan dess har hon ständigt återkommit till att översätta litteratur från tyska, franska och italienska vid sidan av det egna skrivandet.

Hur kom det sig att du blev översättare av tysk litteratur?  
 
1970-talet, när jag började översätta, pågick ett livligt internationellt utbyte av litteratur, inte minst i den då så kallade studentrevoltens efterföljd. Mycket hängde också på enskilda kontakter – mellan personer men också mellan olika förlag, som Norstedts i Stockholm, Hanser i München, Wagenbach i Berlin. Och på enskilda eldsjälar – för den tyska litteraturen exempelvis Gustav Korlén vid Stockholms universitet och Thomas von Vegesack på Norstedts. Nyutkomna böcker översattes snabbt, det var lätt att få uppdrag och när jag 1972-1973 bodde i Berlin var det ett givet val av ”distansarbete” att vid sidan av skrivandet i Dagens Nyheter ägna mig åt översättning. 
 
Du har varit verksam som litteraturkritiker sedan 60-talet och som översättare av skönlitteratur sedan tidigt 70-tal. Minns du vilket som var ditt allra första översättningsuppdrag? 
 
Mitt första uppdrag, som jag fick av Vegesack på Norstedts, var Peter Schneiders Lenz, sedan följde Reiner Kunzes Die wunderbaren Jahre. Jag översatte också för radioteatern: Tankred Dorst, Kohlhaase, Botho Strauss med flera, roliga uppdrag som tyvärr tog slut samtidigt med att radioteatern upphörde. 
 
En av de första böckerna att få översättningsstöd i Sverige var Werner Herzogs ”Att gå i kylan” – som du översatte 1980. Vad minns du av översättandet?  
 
Werner Herzog kände jag, när jag översatte Att gå i kylan, mest som filmskapare. Jag tyckte oerhört mycket om Aguirre, och Kaspar Hauser och tyckte mig i hans prosa återfinna något av hans speciella sätt att se, detaljrikt, okommenterat, ofta bisarrt och ”alles nebeneinander”. 
 
2020 kom en reviderad nyutgåva av Herzogs ”Att gå i kylan”. Hur var det att arbeta om en text som du översatt 40 år tidigare? Hur mycket av din gamla översättning fick du ändra?    
 
Nyutgåvan 2020 gav mig tillfälle att ändra ett par småsaker i översättningen – ett missuppfattat ord, ett ålderdomligt uttryck någonstans, men annars inte mycket. Jag var noggrann första gången, och om man börjar peta i en gammal text riskerar man bara att tonfallet, som är en helhet, blir söndertrasat. 
 
Vad översätter du just nu?  
 
Just nu översätter jag en annan bok av Werner Herzog: Das Dämmern der Welt. 
 
Du har översatt mycket fransk skönlitteratur (t.ex. Marguerite Duras och Patrick Modiano) och även en del från italienska. Vilken är den största skillnaden att översätta från tyska i jämförelse med exempelvis franska?   
 
Det dröjde länge innan jag vågade mig på att översätta från franska – och ännu mer från italienska. De var tidiga språk i mitt liv, svårare att skilja från ”världen som sådan”, att behandla med den distans som krävs för att den svenska texten ska bli just svensk och inte full av lånord, främmande konstruktioner osv. (Varmed inte sagt att inte just en aning av ”det främmande” kan vara nödvändigt och verka intresseväckande i en översättning!) Det tyska språket däremot var samtidigt med mitt vuxna liv – småningom kom det förstås att gälla de andra språken också. 
 
Till sist en fråga som inte direkt har med översättning att göra. Du har vid ett flertal tillfällen medverkat i Goethe-institutets kulturprogram, senast i Litterära kvartetten. Har du något särskilt minne från Goethe-institutet som du vill dela med dig av?    
 
Just den Litterära kvartetten, i synnerhet den som tyvärr blev den sista, minns jag med stor glädje, det är inte så vanligt att få tillfälle att tillsammans med pålästa och koncentrerade kolleger få ägna sig på djupet åt ett antal författarskap. Vad jag förstår var ”kvartetten” också uppskattad av publiken, så jag hoppas att den med eller utan min egen medverkan kan återuppstå i framtiden!