Intervju
Linda Östergaard

En tyskspråkig roman gjorde ett sådant intryck att hon kändes sig tvungen att översätta den till svenska. Så började Linda Östergaards yrkesbana som litterär översättare för snart två decennier sedan. Romanen som fick henne att vilja bli översättare var Ingeborg Bachmanns Malina. Östergaard återvänder ofta till Bachmanns författarskap och har nu översatt en betydande del av österrikarens verk till svenska.

Hur kom det sig att du blev översättare av tysk litteratur?  

Ett kort – och lite kryptiskt – svar skulle kunna lyda: För att en litterär text som gripit tag i mig var skriven på tyska och jag var tvungen att börja översätta den för att försöka förstå mer om den, och kanske också: mer om mig själv. Det var därmed nog snarare det litterära språket än det tyska språket som drog in mig i översättandet. 
 
Jag skulle också kunna vara lite mer konkret och berätta att jag hade råkat på Ingeborg Bachmanns roman Malina 2001 när jag – efter en sen och lite slingrig yrkes- och utbildningsgång – pluggade litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, och då blivit som uppslukad av den utan att riktigt förstå den. Några år senare återvände jag till den och började översätta den vid sidan av det från litteraturen helt väsensskilda jobb som sysselsatte mig då (men i linje med att jag blivit medlem i tidskriften Ord&Bilds redaktionskommitté). 2005 sökte jag till Södertörns litterära översättarseminarium med ett antal översatta sidor ur Malina och en text av Durs Grünbein, och kom in. Där fick jag den erfarna Aimée Delblanc som handledare, vilket betydde oerhört mycket för hur det hela sedan utvecklade sig för mig. 
 
Vilket var ditt allra första översättningsuppdrag?  

Jag hade hört Anja Utler läsa sin poesi på internetsajten Lyrikline.de och blivit betagen. När jag fick veta att tidskriften OEI skulle ge ut ett nummer med tysk lyrik tog jag kontakt med dem, föreslog Anja Utler och skickade med en bit som jag hade översatt. De antog mitt förslag, och bad mig dessutom översätta några dikter av Silke Scheuermann. Hösten 2005 kom numret ut, med rubriken Achtung: ABC-Alarm. 

Det första uppdraget i bokform var två noveller i Tranans antologi Tyskland berättar 2007, den ena av Katja Lange-Müller och den andra av Ines Geipel. 

Hur ser en vanlig arbetsdag med översättning ut för dig? Har du några rutiner som du inte kan vara utan?  
 
Jag önskar att jag hade kunnat säga: så här brukar jag alltid strukturera mina arbetsdagar. Men det har under årens lopp sett ganska olika ut. Både när det gäller var jag befunnit mig när jag översatt (hemma, kafé, bibliotek, kontor, eller annanstans) och vid vilka tider på dygnet jag har översatt. Under vissa perioder har jag kunnat jobba från morgon till kväll utan att gå utanför dörren, och med avbrott i princip endast för näringsintag. Men sedan jag skaffat en kontorsplats (igen), där jag delar rum med ett antal toppen-översättare (dock inte från tyska), har jag blivit bättre på att både dricka kaffe på bestämda tider och dela upp dagens timmar i arbetstid och ledighet. Någon rutin jag inte kan vara utan? Ja, det ska väl vara mina jazzdans- och zumbapass som för en stund bryter arbetet, blåser ut hjärnan och befriar kroppen!   
 
2018 fick du priset ”Årets översättning” för novellsamlingen “Simultan” av Ingeborg Bachmann – en text som blandar in ett flertal främmande språk (bland annat italienska och franska) och Wien-dialekt. Vilken var den svåraste utmaningen med att översätta novellsamlingen?  
 
Åh, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Själva titelnovellen är ju, som du skriver, full av inskott från andra språk. Utmaningen var kanske just här att få till alla övergångarna i den ström av tankar, sinnesstämningar och repliker som växlar mellan olika språk, så att texten kunde behålla ”farten” – eftersom jag tänker mig att det är just känslan av det ”simultana översättandet” som måste komma fram. Hon skrev förresten själv i ett brev till sin förläggare: 
”Därför kallar jag samlingen ’Simultan’, för det som äger rum är ett simultant skeende och tänkande och kännande, och språk som aldrig riktigt möts, alla måste översätta de andra lite grand. Att översätta är den första skyldigheten, även om den inte tagits upp på listan över mänskliga rättigheter.” 

Ja, alla måste översätta. Så det så! 
 
Vad översätter du just nu?  

Min nyöversättning av Ingeborg Bachmanns novellsamling Det trettionde året (från 1961, på svenska första gången 1963) är just nu på väg ut i den fysiska världen, och jag har en tid arbetat med Anja Utlers diktbok från 2020: kommen sehen. Lobgesang, som är en poetisk, dystopisk monolog från framtiden, efter klimatkollapsen. Men i dagarna (i april) kommer Utlers senaste bok Es beginnt. Trauerrefrain ut på tyska, och hon och jag och förlaget kom fram till att det skulle vara klokt att byta plats på utgivningarna. Att få ut Es beginnt är mer akut eftersom den förhåller sig till Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, till kriget som pågår just i detta nu. Jag arbetar också parallellt med Ingeborg Bachmanns hörspel Der gute Gott von Manhattan och Ein Geschäft mit Träumen, som ska ges ut i bokform tillsammans med Sofia Stenströms översättning av hörspelet Die Zikaden.

Du har översatt hela tio titlar som har fått översättningsstöd av Goethe-institutet, böcker av författare som Yoko Tawada, Terézia Mora, Judith Schalansky och självklart även Ingeborg Bachmann har därmed nått fler svenska läsare. Är det någon av dessa titlar som du har något särskilt minne kring eller som du är extra nöjd med att ha översatt?  
 
Jag är faktiskt oerhört glad och lycklig över att ha fått översätta alla dessa titlar. Tänk att få skriva så fantastiska böcker en gång till, på mitt eget språk! Därmed inte sagt att det inte också inneburit ett lidande, vilket snart sagt alltid är fallet under vissa faser av översättningsarbetet. Men det är ett gott och nödvändigt ont.