Intervju
Margaretha Holmqvist
Hon har översatt fyra tyskspråkiga Nobelpristagare och introducerat författare som Thomas Bernhard och Christa Wolf på svenska. Margaretha Holmqvist är en av de stora litterära översättarna i Sverige. En förebild och mentor för flera generationers översättarkollegor. Som stridbar ordförande för Översättarsektionen lyfte hon även i många år frågan om översättares arbetsvillkor och ersättning.
Margaretha Holmqvist var även med när Goethe-institutet öppnade i Sverige 1963 och är initiativtagare till de så kallade ”Goethe-möten”, där översättare träffas för att utbyta idéer och diskutera översättningsfrågor. Goethe-institutets Viking Peterson når henne på telefon för ett samtal om översättaryrkets förändring och minnen från Goethe-institutets första år i Sverige.
Hur kom det sig att du blev översättare av tysk litteratur?
Det var rena slumpen att jag råkade bli översättare! Min man och jag flyttade till Sverige 1950. Vi träffade en förlagsredaktör från Almqvist & Wiksell på en krog i Stockholm och då frågade hon mig plötsligt under middagen om jag hade lust att översätta. Jag hade ju gjort några filmsynopser från finskan och översatt någon klassiker, men det var väl under min mans namn (Bengt Holmqvist, reds. anm.). Någonstans där började jag att översätta från tyska. Sedan fick jag fler och fler uppdrag och blev aktiv i Författarförbundets översättarsektion. Men jag har faktiskt aldrig sökt ett översättaruppdrag utan alltid jobbat efter beställning.
Litterär översättning har på sistone fått en del uppmärksamhet. Det blir vanligare att översättarens namn trycks på bokens framsida, det görs temanummer om översatt litteratur och översättarna själva har kallats för ”dolda gudar”. Hur tycker du att synen på litterär översättning har förändrats från när du började översätta på 50-talet?
När jag började översätta hade man en helt annan syn på översättning – det är klart. Mycket har blivit bättre men på något sätt så har vi översättare alltid varit styrda av förlagen och än idag finns det förläggare som inte riktigt förstår vad det innebär att översätta – att det inte är så viktigt med en bra översättning. Förläggare är inte alltid våra vänner. Förr i tiden var arvodet för översättning knappt ens medräknad i förlagens budget. I början fick man nästan slåss för att få betalt, så överlägsna var förläggarna då! Jag har suttit med i många förhandlingar mellan översättare och förläggare när jag var ordförande för Översättarsektionen och jag har sett hur svårt det kan vara att komma överens med förlagen.
Vi kan prata lite mer om din tid som ordförande för Författarförbundets översättarsektion. Du har gjort mycket för professionaliseringen av översättaryrket i Sverige. Vilka var de största utmaningarna i det fackliga arbetet under din tid som ordförande? Vilken var den största framgången?
Det gällde ju då när vi skrev avtal att pressa förläggarna och jag minns att de andra på förbundet var ganska försiktiga – våra jurister till exempel. Vi behövde få bättre betalt för det arbete som vi utfört. Jag brukade klämma till med ett exempel på hur orimlig situationen var. En av våra översättare hade gjort en översättning och hann aldrig skriva rent, man måste ju skriva rent när man lämnar in en översättning, och hon lämnade då in den till en maskinskriverska. Maskinskriverskan kostade mer än vad hon fick för översättningen. Somliga blev upprörda när de hörde det. Men det gällde ju att få förläggarna att inse att de i varje fall behöver ge översättarna en hyfsad inkomst. Det var mödosamt, verkligen!
En annan sak som vi fick igenom var att översättaren har rätt att gå igenom sin text en gång till efter att ha lämnat in den till förlaget. Till exempel om förlaget ger översättningen nobben, då har man som översättare rätt att se över den ytterligare en gång. Det var ju ofta så att förlagen hoppade över det och satte en annan översättare på uppdraget. Då hade man gjort en översättning gratis. En författare däremot får många försök på sig – texten skickas fram och tillbaka mellan redaktörer flera gånger. Det gällde inte översättarna. Det är bara en av många saker som vi fick förhandla fram.
Du betonade under dina år som ordförande att översättare måste vara mer yrkesmedvetna, visa större solidaritet med sina kollegor och inte se översättning som en hobbyverksamhet. Var det svårt att få med alla översättare på detta?
I början när jag översatte fick jag 50 kronor för ett ark och jag satte i gång en enkät där man anonymt fick ange vilken ersättning man hade. En del översättare – som till exempel Per Erik Wahlund och Sven Stolpe – blev ju fullständigt rasande och tyckte det var det mest impertinenta och fräckaste man kunde tänka sig! Man talade inte om pengar helt enkelt. Man diskuterade översättarfrågor men aldrig frågan om ersättning.
Det är alltid lättare att företräda sina kollegor i en förhandling än att ensam kämpa för sin sak. Det försökte jag ju övertyga mina översättarkollegor om. Med tiden blev det bättre och man blev mer medveten om vad man skulle kräva i ersättning. Några få undantag fanns det ju. Det var till och med en äldre översättare som sa att hon gärna skulle betala för att få översätta. Det var en annan generations översättare som mer såg översättandet som en del av sällskapslivet och beklagade sig att översättningen hade blivit mer affärsmässig.
Du är initiativtagare till de översättarmöten som sedan många år äger rum på Goethe-institutet, även kallade ”Goethe-möten”. Hur började det?
Det var i samma veva som min man och jag blev goda vänner med Karin Hillebrand (institutschef i Sverige 1976– 1982, reds. anm). Jag sökte efter en lokal där översättare kunde träffas och samtala om översättning och jag frågade Karin om vi inte kunde komma till Goethe-institutet. Det var en stor lättnad när Karin ringde och sa att hon ordnat så att vi kan ha våra träffar på institutet. Ryktet spred sig snabbt och översättare från andra språk blev snart avundsjuka på vår situation. När det var som bäst hade de andra stora europeiska språken liknande träffar på respektive kulturinstitut.
Att översätta skönlitteratur innebär att tillgängliggöra författarskap för en ny läsekrets. Under din översättarbana har du klätt otaliga tyskspråkiga författarskap i svensk språkdräkt – Nelly Sachs, Peter Handke, Christa Wolf och Heinrich Böll, för att bara nämna några. Ser du dig, i din roll som översättare, även som förmedlare av litteratur?
Thomas Bernhard får vi inte glömma heller. Jo, men det har väl blivit så! Jag har i varje fall lyckats introducera en del författare i Sverige. Sedan har jag ju översatt många klassiker – både Goethe och Schiller men egentligen så har jag aldrig översatt någonting av det som jag har rekommenderat – utan endast översatt efter förlagens beställningar. Ibland räcker det dock med att nämna ett par författare – så småningom översätts de om man har tur. Grass, Böll, Johnson, Enzensberger och många fler från Västtyskland översattes ju till svenska.
När det gäller den östtyska litteraturen så gjorde jag och Ulrika Wallenström, som jag kallar ”mitt översättarbarn”, flera resor till Östtyskland – ibland tillsammans, ibland var för sig. I Östtyskland fick vi dock inte träffa översättarkollegor eller författare som vi hade översatt. Någon gång kunde vi träffa någon enstaka författare, men i smyg! Bland annat minns jag en gång när vi åkte ner för att träffa Christa Wolf och några andra författare som vi hade översatt och det slutade med att ingen visade sig.
Vi hade lämnat över en lista på personer som vi önskade träffa under besöket – författare som vi hade översatt. Listan gick via Sveriges dåvarande ambassadör i Östtyskland, Henrik Liljegren, till DDR:s inrikesministerium. När själva mötet ägde rum dök det upp en massa människor som sa sig vara översättare men som praktiskt taget bara var tjänstemän. När jag frågade var alla översättare höll hus fick jag svaret: ”De har inte tid med såna här saker, de är bara intresserade av att översätta”.
De visste ju att jag var ordförande för översättarsektionen och ville givetvis att vi skulle förena oss och ha mer aktiv kontakt. Jag nobbade dem direkt! Vi var ju organiserade på helt olika sätt – jag sa helt enkelt till dessa tjänstemän att ni är ju statligt organiserat, vårt förbund är helt och hållet privat och inte på något vis beroende av staten. Så det blev inga officiella förbindelser med DDR.
Många år senare frågade jag Christa Wolf varför hon aldrig dök upp på mötet – hon hade inte ens vetat om att det varit ett möte!
Till sist en fråga som inte direkt har med översättning att göra. Du har under många år både tagit del av och medverkat i Goethe-institutets kulturprogram här i Sverige. Har du något särskilt minne från Goethe-institutet som du vill dela med dig av?
Jag har ju varit med i så många år och på så många möten… det är svårt att välja ut ett särskilt minne. Jag minns ju den första institutschefen Klaus Schulz (institutschef 1963–1965, reds. anm.) och när institutet öppnade på Narvavägen. Det var en annorlunda tid då på 60-talet. Kriget var fortfarande väldigt närvarande – trots att ingen talade om det. Ingen av tyskarna hade sett eller upplevt något av förföljelsen av judar under nazismen, påstod de. Ingen frågade vad föräldrarna hade gjort under krigsåren – inte en människa hade ens sett eller träffat en jude!
En del hade säkerligen ett förflutet som man inte ville tala särskilt högt om. Västtysklands ambassadör i Sverige på den tiden, von Schmoller, hade exempelvis varit en högt uppsatt tjänsteman i Nazityskland – något som avslöjades efter ett tag (Gustav von Schmoller var ambassadör i Sverige 1964–68, reds. anm).
Från Goethe-institutets sida minns jag dock en uppriktig vilja att ta ansvar för det förgångna och visa upp en förnyelse. Det var en anda av Wiedergutmachung. Framför allt från Klaus Schulz och hans fru Anne som uppvaktade Nelly Sachs. De tog hand om henne och hon blev som en del av deras familj. Det var även i kretsen kring Nelly Sachs som jag först kom i kontakt med Goethe-institutet.
Sedan kom andra institutschefer som Egon Dahinten och Karin Hillebrand och med dem hade jag mycket kontakt. Jag var väldigt imponerad av de kulturkvällar som anordnades. Jag minns en kväll då Peter Handke var på besök i Stockholm och vi hamnade i bråk eftersom jag råkade ha en annan åsikt än honom om en ung tysk författare som jag tyckte var tillgjord. Handke blev så förbannad… Det har varit otaliga kvällar där och tyvärr är det svårt att hålla isär alla minnen. Det man kan säga är att Goethe-institutet alltid har varit generöst, med många bjudningar.
När jag sedan slutade som ordförande för översättarsektionen så blev besöken på Goethe-institutet tyvärr färre. Jag gick inte längre så ofta på våra översättarmöten – andra duktiga översättare som Aimée Delblanc tog över. Jag måste säga att dessa möten är en sak som jag är mycket glad över att ha varit med och organiserat från början. De var otroligt viktiga för oss översättare. Där kunde man sitta och bolla idéer och olika översättningar och så plötsligt så kom man på ett passande formulering, det förlösande ordet! Ett tag kändes Goethe-institutet som ett andra hem. Kanske var det den gladaste tid i mitt liv.