Cletus Nelson Nwadike: Brev till Anna Seghers
Mänsklighetens vrakdelar

Von ​Cletus Nelson Nwadike

Kära Anna Seghers!

Jag har precis läst din bok ”Transit” och jag kan förstå smärtan och ångesten när du beskriver livet för flyktingar som försöker få ett transitvisum i Marseille, sommaren 1940 under andra världskriget. Jag har också känt denna typ av hjälplöshet och osäkerhet såsom flyktingarna gör i din bok. 

Kära Anna, krig och förtryck och fattigdom tvingar människor att ge sig ut i desperata försök att komma till Europa.
När vattnet blir varmare gör många människor den livsfarliga resan över havet i överfulla båtar via smugglare. Medelhavet har blivit en massgrav för båtflyktingar. Gränsen är den dödligaste i hela världen. Redan i år har 31000, försökt fly från Libyan och mer än 700 människor mist sina liv på Medelhavet.
 
Min egen personliga reflektion kring boken handlar därför snarare om hur lite vi egentligen ser och vill se av världens lidande. Det finns mycket mer än 79,5 miljoner människor världen över som har fördrivits med våld - den högsta siffran som någonsin registrerats. Det finns många båtar som driver runt i havet med medmänniskor, flyktingar som aldrig får tillåtelse att lägga till i någon hamn. Flyktingarnas öde tråkar ut de flesta nuförtiden. Flyktingar vet att de inte är välkomna någonstans och de vet att de kommer att bemötas som djur och trots det hoppas dem bortom tvivel att ett mirakel skulle kunna ske och att ett nytt land skulle framträda ur ingenting och ta emot dem som medmänniskor.
 
Jag lämnade mitt land när det inte hade mer att ge mig förutom frustration, smärta och huvudvärk. Jag var själv i transit i Sofia, Bulgarien för många år sedan. Jag var trasig och rädd och jag hade inte de nödvändiga dokumenten för att ta mig dit jag skulle. Det var i februari 1990. Sofias gata var så kall att jag inte kände mina händer. Och då kom det jag fruktar mest över mig. Ambassaden till mitt drömland stängde dörren för mig.
 
Vem i världen är beredd att veta hur många båtar som verkligen gått på grund och hur många flyktingar som kommit fram som de skulle, börjat ett nytt liv, skaffat sig ett jobb och ser på framtiden med glädje och hopp. De som en dag kommer att hjälpa till med att plantera nya träd som symbol för kärlek och gemenskap.
 
Jag träffade den här kvinnan från Holland medan jag var övergiven. Hon tänkte att Europa skulle ta hand om Afrika. Hon sa att hon önskade att alla länder som har stulit diamanter och guld skulle ge dem tillbaka till Afrika nu. Jag sa till henne att Europa påstår att de inte längre var skyldiga oss något och att de har betalt för allt guld och diamanter som de har tagit. Jag följde med henne till hennes hotellrum och hon sa att hon var rädd för att lära känna mig på ett djupare plan. Vi kramade varandra och kysstes ett tag. Vi två hade längtat efter mänsklig beröring.
 
Jag träffade en annan man från Afrika, Gombe, vid den här tiden. Vi var fyra unga människor som flydde från de onda regimerna i Afrika. Gombe ville ha pengar för att hjälpa oss att få ett hotellrum men det var så dyrt, så det slutade med att vi åkte till hans lägenhet och sov där. Det var kallt och en mycket smutsig lägenhet. Vi betalade honom för att köpa oss en biljett till Ryssland men han köpte en till Sverige.
 
Käraste Anna, nu har jag fått frid och jag har barn i det nya landet men jag kan inte gå och lägga mig utan att höra ropen och kvalen från de som drunknar i Medelhavet. Jag kan höra de döda. Båtarna pratar inte, men de döda kan om vi lyssnar och förstår. Varje båt har verkligen ett öde och varje själ vill vara fri!
 
Idag är jag fri att andas ut. Detta betyder mycket och jag kan skriva och tänka färdigt mina tankar. Ibland inbillar jag mig att världen är människans hem, ibland inbillar jag mig att världen har plats för oss alla. Ibland vet jag inte vad jag skulle tro…
  
Anna, din bok är anmärkningsvärd och realistisk. Vi liknar alla karaktärerna i den här romanen som letar efter någonstans att ta vägen, men inte alltid har de nödvändiga dokumenten för att ta sig dit de behöver gå. Nästan som om deras förhoppningar att lämna Marseille borde vara ogiltiga eftersom regeringen gjorde det omöjligt att lämna. Många gånger undrade jag vem som är verklig i den här romanen och vem som är fantasi.
 
För många år sedan såg jag på nyheterna bilden på en liten pojke Alan vars kropp sköljs upp på en strand. Vissa säger att den här bilden är för stötande för att dela eller trycka i tidningarna, men vad jag tycker är stötande är att drunknade barn sköljs upp på våra stränder, när vi kunde ha gjort mer för att förhindra deras död.
 
Hela världen går igenom kriser om och om igen. Det är smärtsamt att se båtar fulla av människor sjunka ner i havets botten. Det är smärtsamt att se människors huvuden och hjärtan drunkna och sköljas upp på stränderna. Det smärtar min själ att se hur visa båtar kan komma fram men inte andra. Vem bestämmer över vårt öde och våra länder?  
 
I denna flyktingkris i Mellanöstern och Europa, har man ifrågasatt de fria nationernas förmåga att balansera medkänsla med säkerhet och har förändrat det politiska klimatet i den utsträckning att främlingsfientlighet och populistisk oenighet nu hotar att dominera den fria världen.
 
Anna du sa: det är inte ett brott att korsa gränser för frihet och försöka att leva ett fredligt liv i Frankrike, Sverige eller England.
 
Idag 2021 har många flyktingar upptäckt att detta är omöjligt, det är ett hån att be en männsika att offra sitt liv för visum till Europa.
Den resulterande byråkratiska mardrömmen kräver att flyktingar har en oändlig mängd papper och visum, vilket är nästan omöjligt att uppnå. Man måste ha ett visum endast för att tillfälligt uppehålla sig i Frankrike, och endast under förutsättning att man vill lämna landet. För att kunna lämna måste man ha visum för att komma in i tillflyktslandet. Men man kan inte bara resa till det landet utan att först stanna i andra länder däremellan, varken till lands, till luft eller till sjöss. Därför behöver man också transitvisum för varje stopp däremellan. När en person kan få rätt inresevisum blir deras transitvisum föråldrade och vice versa. Eftersom det tar så lång tid att erhålla dessa visum riskerar man att inte kunna stanna kvar via visumet för vistelsen, för vilket man kontinuerligt måste ansöka om, men som kanske är det svåraste att få.
 
Att skriva och dikta har blivit som ett hemland för både mig och dig Anna och vi har långsamt kommit att anamma en revolutionär syn när vi lever livet för den döda författaren som söker asyl.
 
Kort sagt, fiktion ger röstlösa en röst och ett mänskligt ansikte i komplexa, globala frågor som den aktuella flyktingkrisen.
 
Vi värdesätter inte bara vikten av att förse flyktingar med tröst och medkänsla, utan också av det väsentliga behovet av nationer att arbeta tillsammans för att upprätthålla fria och öppna gränser, särskilt inför krafter som kan hota att förstöra det.
 
Idag 2021 finns det miljoner som utsätts för den mardrömmen att behöva återvända till krigshärjade länder där det är omöjligt för dem att leva ett normalt liv. 

Vi har tappat mänskligheten och vi har tappat hoppet!
Förlorat i allt detta pappersarbete är mänskligheten hos flyktingarna, som blandas som djur, ofta avvisas av liten eller ingen anledning och skickas tillbaka till sitt hemland.
Anna, du fick mig att tänka på och komma ihåg den ständiga rädslan och förtvivlan som dessa män och kvinnor känner och som upptäcker att deras enda brott är att de lever och försöker korsa gränser för att överleva.
  
Jag läste om framtiden om hur många som kommer att tvingas lämna sina hemländer och mitt hjärta skriker av smärta som det inte finns några ord för. Enligt FN: s flyktingbyrå ​​UNHCR förväntas 250 miljoner människor tvingas lämna sina hem 2050 på grund av klimatförändringarna. Detta gör så mycket ont i min själ. Nyligen kom en annan uppskattning från världens ledande glaciärforskare: 190 miljoner människor kan ha tvingats lämna sina hem 2100 bara på grund av stigande havsnivåer. Vad ska vi göra och vart ska vi gömma oss? När vi springer ifrån världen skapad av människan själv?
 
I många områden och länder i världen, såsom Afghanistan och Somalia och Niger, är både extremt väder och våld och osäkerhet en kombination av faktorer som får människor att fly. Det är synd om människorna som tvingas lämna sina hemländer och traditioner och trygghet och familjer. Jag var aldrig närvarande, vid min pappas död och många andra i min familj och för detta skriker min själ av smärta.
 
Av dem som för närvarande flyr på grund av klimatförändringar, stannar majoriteten i sitt eget land som så kallade internt fördrivna personer. Å andra sidan finns det statistik om dem men jag kan föreställa mig hur många, det handlar om. Enligt avdelningen för norska flyktingrådet som mäter internt fördrivna människor i världen, förflyttades förra året mer än 16 miljoner människor i sina hemländer till följd av katastrofer och klimatpåverkan, många fler än antalet som tvingades fly krig och våld. De flesta bor i östra och södra Asien och Stilla havet.
 
Anna, hur kan man vila när situationen ser ut som den gör för många medmänniskor i världen. Jag kramar om mina barn som bor i den bästa delen av världen men jag fäller tårar över vad som komma skall...
Tack för din bok…



Cletus Nelson Nwadike Cletus Nelson Nwadike, is a Swedish-Nigerian poet and photographer. He left Nigeria for Sweden in 1990. Since 1998 has published five poetry anthologies “A Short Black Poem; With Words I Can No Longer Pray; One Side of the Rain Falling; I Do Not Want to Mourn You; Thoughts from the Mouths of Lions” and a children's book “The Elephant in the Mirror”. His main
themes are love, death and Africa. In 2020 he came out with a book "Addiction" which is a photo book. www.cletusnwadike.se