Andrea Geier
​Kanonkritik ur postkolonialt perspektiv

Den som kritiserar kanon vill bara sällan avskaffa den. Kanon som en orienterande funktion har nämligen blivit väletablerat såväl kulturellt som institutionellt: det gäller både för bildningskanon och för ämneskanon.

Inom kanonkritiken är idén om att avstå från kanon mest utbredd i de postkoloniala studierna med sina principiellt maktkritiska perspektiv. Ett alternativt förslag är att ersätta denna idé med ett koncept om ”världslitteratur”, med vilket kan åsyftas både ett traditionsbundet urval av författare och verk från alla epoker och kultursfärer, ett slags best of nationallitteraturerna, och därtill en litteratur som är härrör ur globaliseringen och ”världsmedborgarskapet” och som är präglad av intresset för kulturellt utbyte och kulturella möten. Utifrån Goethes världslitteraturbegrepp har ändå germanistikforskningen blivit varse om att det på denna punkt finns ett avkoloniseringsarbete att göra, på samma sätt som med nationella kanon: I det sammanhanget innebär avkolonisering att man görs medveten om att historiska makthierarkier har format uppfattningen om vad som är värdefull litteratur, och i urvalet och värderingar av texter syns därför alltjämt västliga respektive eurocentriska värdeorienteringar. Det sistnämnda gäller föreställningar så som vad en ”världsmedborgare” är. De postkoloniala studierna har så till vida blivit varse om att det system av ordning som kanon utgör med nödvändighet även stabiliseras i sin giltighet genom det fortsatta kritiska arbetet och att förändringarna bara delvis har gjort sig gällande och behöver tid.
 
Först på mitten av 1990-talet tog postkoloniala studier plats i germanistikforskningen på det tyskspråkiga området. Skälet till att det dröjde så länge har sin orsak i att kolonialismens betydelse i Tyskland på det hela taget länge varit undervärderad. Postkoloniala perspektiv kan därför knyta an till förarbetet med andra former av kanonkritik, särskilt den feministiska, som stöpt om idén om vad kanon är: Kanoniseringsprocessen betraktas idag inte längre som en halvt om halvt naturenlig utveckling, där estetiskt som pedagogiskt värdefulla texter samlas, utan som ett tolkande umgänge med traditionen. Kanon uppfattas som ett omtvistat socialt system, där texter tillmäts ett värde enligt kriterier som varken är neutrala eller historiskt vederhäftiga. I och med det riktas blicken på historisk och samtida kanondynamik, på den sociala acceptans av kanon och mångfalden av kanon. Mottot lyder: Sluta aldrig att kritiskt inspirera kanonen! Eftersom feministisk och postkolonial kanonkritik uppfattas som vetenskapskritiska nykomlingar är de därför förutbestämda.
 
Till skillnad från den angloamerikanska kanonkritiken som sedan länge är sysselsatt med en revision av kanon och med hänsyn till inkluderings- och exkluderingsmekanismer undersöker nationella minoriteters litteratur, samt transnationella litteraturområden som formats av kolonialism, intresserar sig det tyska postkoloniala perspektivet hittills inte så mycket för upptäckten av nya författare, exempelvis från områden som en gång i tiden varit tyska kolonier. Olika varianter av (inom-)koloniala sammanflätningar, alltså t. ex. afrikansk-tysk litteratur eller tyskspråkig litteratur i andra nationella rum, har ändå i samspelet med kartläggningen av migrantlitteratur och globaliseringens litteratur på senaste tiden fått mer uppmärksamhet.
 
I centrum för den postkoloniala kanonkritiken står arbetet med tolkningskanon – en samling av mönstergilla tolkningar av en text, som fastställer dess betydelser och värden – och av en (post-)kolonial estetik. Här undersöks hur litteratur bidrar till att forma kollektiva föreställningar om det ”egna” och det ”andra”: Det härrör historiskt  sett från idén om nationen, om produktionen av vetande om ”de andra” och ”det andra” – konstruktionen av det intra- och intersamhälleligt ”främmande”; ”Afrika” som kolonial längtansort – samt transkulturella (litteratur-)relationer. I mittpunkten står de estetiska processerna, med vilka skillnaden i tankemönster och de hierarkier och värderingsperspektiv som hänger samman med det – exempelvis upplysningens ”ljus” och det ”mörka” Afrika; exotisering/rasism – har (med-)formats, kritiskt behandlats och/eller omförhandlats, närmare bestämt i förkoloniala, koloniala och postkoloniala förhållanden, samt i globaliseringens litteratur. Å ena sidan handlar det om att arbeta fram (post-)koloniala estetiker, alltså estetiska processer för kritik, ambivalens och hybriditet, å andra sidan blir särskilt kanoniserade texter föremål för en kritisk omläsning. På så vis reflekteras tolkningspraxis och tolkningstraditioner.

I fallet med (koloniala) rasistiska tankemönster krävs på intet sätt att sådana texter måste avlägsnas ur kanon. Så fort man tagit avsked av idén att kanon innehåller ”förebildliga” texter, bör dessa texter snarare placeras på nytt i det kulturella minnet: Som verkningsfulla verk, där mentalitetshistoriska utvecklingar klarnar på ett sätt som uppfattas som historiskt representativt. Inom ramen för en kulturvetenskaplig orientering sysslar postkoloniala perspektiv därför med att hitta nya sätt att betrakta det kulturella arkivet. Etik och estetik spelas varken ut mot varandra eller görs till absoluta kategorier, utan det är estetikens kulturella funktioner för ett samhälles självförståelseprocesser som där sätts i fokus.