Min pojkvän och jag sitter på soffan en söndagsförmiddag. Vi har sovit ut, dricker vårt kaffe och läser. Efter ett tag pausar han och frågar om han får läsa upp ett ställe som han tycker särskilt om i den bok han har i handen. Det är Paul Austers New York-trilogi. Den första delen av trilogin läste vi tillsammans, tills vi märkte att det sug som de här böckerna skapar inte ger något utrymme för det tålamod som man måste ha för att läsa dem tillsammans. Just nu läser han den andra delen, medan jag ägnar mig åt en annan bok. Vi är eniga om att en del av lockelsen i Austers romaner är att vi som läsare hela tiden fintas av och konfronteras med den skrivande personens metanivå. Vi vet inte var den berättande instansen befinner sig, vem det är, i vilken mån den är en del av berättandet och när den ena berättelsen börjar och den andra slutar. Frågor som vi allmänt ställer oss rörande fiktion och verklighet, skrivandet som arbete och oss själva, skriver Auster så snillrikt in i sin roman att det skapar en variationsrik lek med verkligheten. Stället som min pojkvän entusiastiskt läser upp handlar om författarens vardagsverklighet. Det handlar om att man under skrivandet mestadels inte är närvarande. ”Men med dig är det ju inte så, du är närvarande, eller hur? frågar min pojkvän. Jag kläcker ur mig ett osäkert ”jo, det är jag” och tänker efteråt att det inte är helt och hållet sant.
Skrivandets inre villkor kräver en viss frånvaro i världen, de kräver att man hänger sig åt språkets struktur som byggs upp inom oss, att man ägnar sig åt ett utestängande iakttagelsemodus och sätter allt annat på autopilot. Många som skriver tycks tänka på sin verksamhet som någonting essentiellt (jag är en av dem). Vissa tar på sig att rannsaka denna aktivitet i hela böcker. Kanske för att den är ett öppet fält och vi inte riktigt vet vart vi är på när vi är sysselsatta med den.
Denna text är skriven på uppdrag, men jag tänker är inte fundera över skrivandets inre villkor. Den ska i stället beröra skrivandets yttre villkor, rättare sagt sysselsättningens arbetsvillkor. Eftersom jag är ny i litteraturbranschen är jag inte säker på om jag kan tillföra något nytt. Sedan jag inledde min bana kan jag däremot inte låta bli att fundera över hur denna arbetsvärld och dess villkor och skrivandets inre värld står i relation till varandra. Jag skulle säga att de inte sällan utgör varandras motsats. Medan skrivakten sker i avskildhet så händer det – om man skulle vilja bli läst och emottagen – i litteraturbranschen att man måste kliva fram bakom sin text, måste presentera sig. När man gör det har jag ofta märkt vem jag som person är och vad min motpart förväntar sig av mig. Är jag där som en förlängd arm av mina ord, som mitt privata jag, som ett alter ego, en performativ iscensättning eller reklampelare för mig själv? Eller en förening av alltsammans? Även om jag inte kan svara på dessa frågor är det likväl tydligt att litteraturbranschen – när det rör sig om dem som skriver – är mest intresserad av individen, och därför blir den egna personen en del av en säljbar produkt, jag blir ett slags modellera som har att förhålla sig till detta faktum. Allt efter vad som krävs och var de egna gränserna går. Och med ett sådant fokus på individen ligger konkurrens med allt vad det innebär inte långt borta. Hur förhåller jag mig till hur mycket av mig själv som jag vill offra, hur mycket synlighet i form av min kropp och mina tankar utanför det skrivna skulle jag vilja behålla för mig själv? I vilken grad är samarbeten med andra möjliga? Det är frågor som hela tiden måste ställas och de står i bjärt kontrast till den inåtvända skrivakten. De kräver en vaksamhet som är riktad utåt.
Det är dock en vaksamhet som är påkallad redan innan man presenterar sig. Den börjar med uppdragen själva. Även om det naturligtvis är önskvärt att få betalt direkt för sitt skrivande, utan så att säga behöva ligga ute med pengar i förväg, skulle jag ändå vilja fundera över förhållandet mellan uppdrag och text.
Jag får ett uppdrag av en institution. Texten har ramar: Ett ämne, form, längd och så deadline. Varje institution har dessutom sin profil, sin publik, vilket beskrivs i riktlinjerna. Med mitt betalda bidrag blir de ord som jag väljer till ett bidrag som måste reagera på de villkor som i förekommande fall också ordagrant avhandlas i min text.
Det jag vill kalla ”vaksamhet” är det att orientera sig i ramvillkor och därmed institutionernas struktur, i möjligaste mån utan att någon eller något annat talar ur mig än jag själv.
Och det är inte lätt att skilja på. När talar jag – ur vilken position talar jag, för vem talar jag, vem talar jag till och vem talar genom mig? Litteraturen har, tror jag, däribland uppgiften att inte inordna sig i strukturer, utan tvärtom gå emot dem. Att framföra kritik av institutionerna, och inte tala i deras ställe. Inte heller detta är så lätt att skilja på. Medan jag skriver den här artikeln tittar jag på ett festtal av Mely Kiyak från 2016. På ett ställe säger hon: ”Det är min uppgift att sätta ord på det jag ser”.[1] För mig betyder det också att ständigt ge akt på den inre skrivpraktiken, göra den synlig och därmed dra en linje till de yttre villkoren: De enstaka platserna vid utdelningen av stipendier och priser, det personliga varumärket, konkurrensen, de vanliga formerna för diskriminering, kanon, bristande mångfald, försämrad tillgänglighet. Jag vet dock inte om denna åtskillnad mellan inre och yttre villkor består av att indirekt skriva om något annat eller hålla en deadline. Hursomhelst måste den våga att på något sätt vidga ramarna eller till och med spränga dem helt och hållet.
[1] Mely Kiyak: Festrede im Rahmen der Verleihung der Otto Brenner Preise 2016, 15.11.2016,
https://www.otto-brenner-preis.de/fileadmin/user_data/preis/02_Preisjahrgaenge/2016/Preisverleihung/2016_Kiyak_Festrede.pdf (senast visad 20231219).
Översättning: Ludvig Berggren
