På förmiddagen sitter du och bläddrar genom förlagskatalogerna, du blir intresserad (i rollen som en publik som du ännu inte kan se framför dig, men också för din egen skull), du beställer några lovande böcker och när du cyklar till mataffären kommer du på en idé till ett evenemang. Efter att ha lagat mat undersöker du möjligheterna till stöd, du gör en kostnadsplan (glöm aldrig 0,05 % i sociala avgifter för konstnärer och teknikarvodet måste du också sätta högre), du formulerar en ansökan, betonar samtidigt ord som ”mångfald” och ”tillgänglighet” (men du är inte säker på om det går att fixa i praktiken) och på kvällen i sängen orkar du knappat läsa mer än 20 sidor.
Och det är bara början. Det riktiga evenemanget, det vill säga upplevelsen av evenemanget – rädslan för om det sitter tillräckligt många i publiken för att ett evenemang kan bockas av som ”lyckat” (eller hur kan man annars bedöma värdet av ett evenemang?) – utgör bara en bråkdel av hela arbetet. Det vore också helt okej, det gör jag gärna, i slutändan skapar litterära evenemang värdefulla mötesplatser både för läsare och författare, om inte till synes onödiga utmaningar hela tiden dyker upp. De flesta litteraturförmedlare som jag känner är rädda för att bränna ut sig. Det ligger inte bara i anhopningen av krävande små detaljer i arbetet som jobbet ofta för med sig, utan också i att det aldrig tycks finnas någon ände på det. Efter evenemanget är före evenemanget, är mellan festivaler, är före redovisning av använda medel, är mellan klistermärkena som klistras på nya projektansökningar. Min hjärna rusar alltså jämt mellan olika projekt. Det som inte existerar är varaktiga möjligheter till reflektion.
Problemet med litteraturstöd är ofta att det redan föreskriver arbetsstrukturen och inte anpassar sig till konstnärliga tankeprocesser. Snarare måste litteraturarrangörer anpassa allt och sig själva till allt: deadlines, de egna koncepten, det egna arvodet, även när kostnaderna runtom har ökat. Men vad gör det med arbetet när det inte finns tid till paus? Det blir överflödigt, framför allt till innehållet.
De flesta idéer till evenemang utvecklar jag ”oavsiktligt” på semestern. De passerar mig när jag tömmer skallen och kan kasta en blick på världen. Evenemangsplanering innebär inte bara att organisera, det är också ett kreativt arbete och är i behov av kreativa strukturer.
Ibland önskar jag mig att det fanns vistelsestipendier för arrangörer. Då skulle jag äntligen läsa mer än bara 20 sidor om dagen, skulle skissa och återvända till arbetet med fräscha idéer, jag skulle verka mindre krampaktig i mitt försök att göra något åt de hårt ansatta, så kallade ”vattenglasuppläsningarna”. Det vore litegrann som när författare drar sig tillbaka för att skriva. Överhuvudtaget kommer jag på mig själv med att tänka att jag önskar mig något av författaryrkets struktur i mitt arbete som arrangör. Och samtidigt vet vi ändå alla hur svår situationen är för många författare. Vad säger alltså denna önskan om situationen för frilansande arrangörer?
Och så pressen. Det är inte bara det att tid saknas för att planera evenemang i lugn och ro. Det finns en indirekt press. Som vore det ett eldprov. Jag sitter hela tiden med mössan i hand och måste varje gång på nytt bevisa jag hanterar offentliga medel på ett ansvarsfullt sätt. Det gäller överlag vid alla stöd: Kontroll framför förtroende.
Men hur skulle ett kulturlandskap kunna se ut där man har mer förtroende än kontrollbehov? Vad skulle det göra med mitt arbete om jag fick planera tre år framåt?
I ett påhittat kulturlandskap skulle jag ha stöd för tre till fem år framåt. Jag skulle ta mig tid att utveckla idéer. Mitt kreativa arbete skulle få betalt, alla som deltar skulle få skälig ersättning. Jag skulle åka till andra festivaler, gärna också i andra länder, jag skulle träffa litteraturförmedlare i hela världen och diskutera arbetet, jag skulle inte längre vara ständigt rädd för att ha glömt något. Idéer skulle inte längre dyka upp på semestern, utan på arbetstid.
Istället får du post: En del av den sökta summan är beviljad. Du får hitta resten av pengarna någon annanstans. Du skriver till författare, du bokar hotellrum, helst sådana med blommig tapeter. Du håller i minnet att boka andra klass (helst rabatterat), du ringer och pratar med ansvariga för lokalerna, du pratar med tekniker, du skickar reklamflyern för godkännande hos den finansierande stiftelsen, du för in kostnaderna i ett Excelark, evenemanget närmar sig. Och sedan händer det som gör det värt varenda gång: de 20% som inte går att planera.
Det kvittar hur många små delar en arrangörers jobb består av, det är ändå omöjligt att planera de avgörande timmarna 100% i förväg. Just därför älskar jag detta jobb. För de oförutsedda, nästan magiska stunderna som fyller rummet, och får mina kinder att glöda.
Översättning: Ludvig Berggren
