På väg till en uppläsning. Berlin stänker sitt otrevliga duggregn på mina glasögon. Kan knappt se något, men är för lat för att ta av mig glasögonen och försöka torka av dem. Ska ju bara runt hörnet. Blir mer och mer nervös och det gör sig konstigt nog påmint nog genom ständiga gäspningar – jag blir så vansinnigt trött och tr …
trög.
Sorry. Äsch, skit samma.
Jag vet inte riktigt varför jag har blivit inbjuden. Vad skulle orsakerna kunna vara? Okej,
stating the obvious: jag är svart. Jag är queer. Därmed täcker jag redan in några grupper, det ser bra ut. Antagligen har någon av de andra hoppat av och jag är bara inhoppare. Antagligen en mix av att ”någon hoppat av” och ”egentligen är det ju inte så dåligt att inte bara ha
vita med”. Jag har haft tur. Rätt som det är sitter jag där och känner mig helt off. Som om jag inte hörde hit. Precis som om jag på gott och ont varit tvungen att ta någon annans plats, någon roligare, mer lyckad, vackrare, smalare, speciellare, talangfullare som tackat nej och lämnat sin plats åt mig. Jag kommer strax att komma instövlande med regnblöta och immiga glasögon och när jag ger mig i kast med att agera inhoppare misslyckas jag bedrövligt redan vid välkomnandet. Jag kommer att avslöjas. Allt kommer att märka det. Att jag just inte är förstahandsvalet denna kväll, utan andra-, eller – antagligen – tredje-, fjärde-, femtehandsvalet. Hursomhelst, så är jag här. Måste bete mig som jag vore förstahandsvalet.
Fake it ‘til you make it. Let the show begin.
Okej, välkomnandet funkade mycket fint. Även om glasögonen var immiga och jag knappt kunde se någon annan i ögonen. På något vis blev de glada av att se mig, eller? Fastän det kändes som om de blev gladare av de andra gästerna – uppenbarligen kände alla varandra redan från andra sammanhang … varför var inte jag där? Varför känner jag inte de andra? Hör inte jag dit? Äsch, skit samma. Kan inte ge mer än vad jag har. Vi sitter på första raden, bakom oss en förväntansfull publik, och väntar på vår introduktion. Tävlingen om den roligaste, längsta och största biografin är igång. Introduktionen börjar: En framgångsrik och känd kvinnlig författare, nyligen (igen) tilldelad DEM Literaturpreis och nu även – utöver en rad andra utmärkelser – särskild stipendiat för det och det litteraturstödet. (De flesta av dem har jag knappt ens hört talas om, skit också.) Näst på tur: Vi vet alla vem det är. Kvällens solklara stjärna och helt enkelt så sjukt att ha honom här ikväll! Behövs inte sägas så mycket om honom, vi vet allt redan. Så bra, så speciellt och: så ofta oändligt premierad. Nu senast också docent i gudvetvad. Helt enkelt wow. Därefter: Vad fint att vi har denna person här igen. En välkommen, etablerad och populär gäst. Med sin pinfärska roman i handen (finns för övrigt att köpa i pausen borta vid bokborden). Inte heller här så nödvändigt att säga så mycket, på grund av:
we all know you. Och till sist: jag. Har varken skrivit en bok eller kan visa upp några priser, stipendier, stöd eller andra utmärkelser. En överraskningsgäst! Vi är spända på vad det kan ge.
Slutligen visar dock alla sig vara glada över mina texter. Men antagligen ville väl alla bara vara artiga.
Nobody knows me – Nobody knows my name – welcome to the pathetic self-destruction show.
Så mycket om normaltillståndet för unga författare och konstnärer, framför allt för queera, svarta och rasifierade författare. Från barnsben pressas vi samman av diskrimineringsmaskinen. Utöver nappflaskan har vi fostrats med en känsla av otillräcklighet som vi fått av samhället och som befästs av institutionerna. Vi har inte haft tillgång till böcker av författare som representerat oss och kunnat vara en förebild, för att inte tala om att det i vårt eget arbete funnit plats för representation. Det vi maximalt har fått är platser vid uppläsningar för ”fylla kvoten” eller fått medverka i kvällar på specifika teman som rasism, sexism osv. Uppdragen är oftast – om ens det – underbetalda och kommer ofta i sista stund så att man undrar misstänksamt om någon kommit på ”
oh shit, vi behöver ytterligare en svart i panelen”. Samma sak med priser, stöd och stipendier. Jag som queer, svart författare hörde först för ett par år sedan talas om de möjligheter som fria konstnärer har. Något jag har fått vetskap om först genom kopplingen till vita konstnärer. Och fortfarande känner jag mig långt bort från att exempelvis ha en realistisk chans på stipendier, eftersom de i ytterst få fall går till människor som mig. Författare som har kunnat opponera sig mot alla dessa hinder, som är synliga och belönas med priser är föremål för uppenbar kritisk granskning och löper oftare risk än
vita och/eller icke-queera konstnärer att bli cancelad för att förment ha betett sig felaktigt.[1] Att vi slutar som bedragare ligger i den koloniala och rasistiska traditionen som fortfarande gör avtryck i våra relationer. Sådant avgör vad vi läser, hur vi läser, vem vi läser, ser, hör, förstår, gillar (eller inte). Inte minst formar koloniala kontinuiteter konst- och litteraturvärlden än idag.
Men hur skulle en positiv förändring kunna se ut? Under vilka omständigheter skulle vi kunna arbeta fritt från ekonomiska och prestationsinriktade, koloniala och rasistiska, patriarkala och klassrelaterade tvång? Hur öppen måste tillgängligheten vara, eller hur öppen kan den ens vara inom nuvarande system med tävlingar, utmärkelser och konkurrenstryck? Vart vill vi, eller bättre, vad är vi beredda att fjärma oss ifrån? Vore inte varje liten reform inom denna ordning åtminstone en liten vinst för några få, som garanteras tillgång men direkt införlivas i systemet igen? Fortfarande står människor utanför på sista plats, utan synlighet, utan självförtroende, med en skål snabbnudlar i handen. Den aktuella situationen gör varken konsten och litteraturen en tjänst eller verkligen ser de människor som är väsentligt närmare dessa begrepp än den femtielfte ”Sebastian” som återigen tilldelas ett självförhärligande konstpris. Jag säger: Slut med nykoloniala, pinkwashade, tokenistiska tävlingar! Lika tillgång, lika pengar, lika erkännande för alla som skapar konst! Nya idéer och system för tävlingar som inte baseras på förnedring eller hegemoniska strukturer. Vi behöver mer. Det räcker inte. Det är inte slutet. Utan förhoppningsvis bara början.
[1] Ett bra exempel är bl a situationen kring utdelningen av Peter-Weiss-Preis (se bl a Stadt Bochum, pressmeddelande, 20231129:
https://www.bochum.de/Pressemeldungen/29-November-2023/Peter-Weiss-Preis.-Erklaerung-von-Sharon-Dodua-Otoo (senast visad 20231218)). Författaren Sharon Dodua Otoo, årets pristagare, bestämde sig att avböja priset efter offentliga anklagelser och fördömanden på grund förment politiska åsikter. Skulle det hända en vit, manlig författare som mindre genomskinligt anklagats för sexuella trakasserier? I doubt it.
Översättning: Ludvig Berggren
