Ayağını yorganına göre uzat
eller våga vidga sina spelrum

Det turkiska talesättet ”ayağını yorganına göre uzat” betyder ordagrant ”sträck ut dina fötter så långt ditt täcke räcker”. Det används när man vill be någon att hålla sig till vad som är möjligt för sig själv och bara göra det som ligger inom ramen för sina resurser och medel. Men om täcket är för kort då? Många i den kulturskapande branschen, särskilt frilansande litteraturarrangörer känner igen problemet. Det handlar inte bara om ekonomiska resurser, utan också om sådant som personal, lokaler, nätverk och kunskap, för att nämna somligt. Och hur ska vi få ändring på saken om vi inte vågar oss utanför de rådande gränserna? Även om det första vi skulle få känna är kalla fötter. Men sådana stunder av obekvämhet rymmer också potential till förändring och innovation. Det är en naturlig reaktion att få kalla fötter i början, men det skulle också kunna vara en öppning till något nytt.

När vi 2005 grundade Literaturdistrikt Festival (tidigare Literatürk Festival) i Essen hade vi ett tydligt syfte: Vi ville uppnå förändring. Det var sällsynt med kulturevenemang – om de nu fanns överhuvudtaget – för första eller andra generationens turkiskspråkiga, den sedan lång tid största invandrargruppen i Tyskland. I mediedebatten diskuterade man integrationsproblem och gjorde sig skyldig till rasistiska stereotyper om turkiskspråkiga människor med invandrarbakgrund.

2005 var också det år då begreppet ”invandrarbakgrund” infördes av den statistiska centralbyrån, och på så sätt utvidgades den hittills tillämpade distinktionen mellan tyskar och utlänningar med en gråskala. Det fick oss att grunda en festival för att aktivt verka för positiv förändring.

På idéstadiet stod i synnerhet tre frågor i centrum: Vilka läsvärda böcker finns det:
1) av så kallade tysk-turkiska författare
2) av turkiskspråkiga författare vars verk översatts till tyska och
3) inom den tyskspråkiga litteraturen överhuvudtaget med erfarenheter av invandrares verklighet?

Svaren på frågorna har vi samlat på oss under åren i vårt festivalprogram. Snabbspolar man 18 år framåt och några egna koncept senare har Literatürk Festival förvandlats till Literaturdistrikt Festival för ett brett och diversifierat samhälle. Vårt fokus i början på Turkiet var inget självändamål. Det fungerade som ett slags blåkopia för hur kulturell representation och deltagande utformas i den tilltagande förankringen av samhällets självuppfattning som ett invandrarsamhälle. Denna utveckling avspeglas också i litteraturbranschens dynamik, där det blivit allt vanligare med transnationella författare och författare med vitt skilda bakgrunder. Literaturdistrikt ska såtillvida inte bara vara en fysisk plats, utan främst ett ideellt rum där litteratur och mångstämmighet utgör mittpunkten.
Balansgången mellan den romantiska föreställningen om utövare i det kulturskapande praktiserandet som motiveras av egen kraft och en nödvändig, säkerställd struktur är en ständig utmaning.

Här blir gränserna suddiga mellan det ekonomiska stöd som behövs och den idealiserade verkligheten av självtillräckliga kulturskapare. Det finns en risk med självexploatering, och man måste hitta en balans där den kreativa friheten värdesätts och ekonomisk och social stabilitet garanteras dem som är verksamma inom kultursektorn. Åtgärderna för att skapa en säkerställd struktur bör ha som mål att främja utövare som motiveras av egen kraft, utan att förbise risken att dessa blir självuppoffrande och arbetar ihjäl sig.

Det har att göra med att den fria kulturscenen måste värderas högre, vilket resulterar i en motsvarande prioriteringsordning inom befintliga kulturstöd. I detta sammanhang får initiativ som litterära forum för feministiska röster allt större betydelse. De belyser litteraturevenemangsbranschen och litteraturförmedlingen från olika perspektiv. De analyserar bland annat verktygen för kulturstöd och arbetsvillkoren på den fria litteraturscenen, frilägger diskussionsytor och möjliggör nätverkande. Det är särskilt relevant eftersom utövare på det litterära fältet sällan har möjlighet att på ett systematiskt sätt ta itu med grundläggande frågor som dessa vid sidan av sina egentliga uppgifter.

Sedan festivalen grundades har vi fått uppleva hur i samarbete med olika aktörer en levande plattform för kulturellt utbyte och mångfald har vuxit fram ur en ursprunglig vision. Under åren har vi kunnat dra nytta av otaliga erfarenheter, till exempel i att synliggöra och hantera marginaliserade perspektiv eller hur viktigt samarbetet är med kunniga tolkar i flerspråksevenemang. Vägen dit har varit och är fortsatt snårig. Det dyker ständigt upp nya frågeställningar som rör festivalens fortsatta stöd, hur medlen kan användas och vilka projekt som går att förverkliga. Vi måste samtidigt göra avvägningar av hur vi ska hinna med alla andra nödvändiga professionella åtaganden för att säkra vårt uppehälle. Eftersom vårt team är så litet löper vi hela tiden en risk att inte kunna hålla ihop projekten, vare sig på grund av sjukdom eller andra omständigheter. Arbetet fördelas då på färre axlar, vilket leder till ökad press och mer obetalt arbete. ”Jag säger upp mig” är ett stående skämt varje år i den intensiva förberedelsefasen, när belastningen växer och programhäftet, affischer och all teknisk utrusning svämmar över i bostaden (eftersom det inte finns någon ekonomi för externa lokaler). Men när vi sedan står där och får uppleva evenemangen och ser hur entusiastisk publiken är känner vi ända in på huden att det är mödan värt.

Allt det här skulle vara omöjligt om vi hade nöjt oss med den där längden på täcket. Visst får vi då och då kalla fötter, om det så beror på begränsade resurser och snäv budget eller på samhällspolitiska diskussioner som hemfaller åt förment överståndna tankemönster. Med tanke på alla svårigheter kan man dra sig till minnes Bertolt Brechts rader ur operan ”Staden Mahagonnys uppgång och fall”: ”Ty som man bäddar, får man ligga. Lägger vårt täcke själva. Och när någon sparkar, så är det jag. Och blir någon sparkad, så är det du.” I den evigt underfinansierade kulturbranschen är det av central betydelse att tillsammans fundera på hur vi kan medverka till att vidga våra spelrum och den pluralistiska demokratin.

Översättning: Ludvig Berggren