I skuggan av Böll och Grass
Siegfried Lenz

Siegfried Lenz var ett av Västtysklands stora författarskap som med romanen “Deutschstunde” nådde många läsare. Även i Sverige var Lenz en mycket uppmärksammad författare under 70- och 80-talet. Hela tolv titlar av Lenz har översatts till svenska, ett flertal med hjälp av Goethe-institutets översättningsstöd. Lenz är därmed den författare (tillsammans med Friederike Mayröcker) som beviljats översättningsstöd flest gånger.

Under Goethe-institutets första 20 år i Sverige var Siegfried Lenz ofta inbjuden till olika författaraftnar i både Stockholm och Göteborg, fler gånger än någon annan tysk författare. 1964, 1970 och 1982 var han exempelvis på besök – ofta i anslutning till att en ny översättning skulle ges ut. ”Den västtyske författaren Siegfried Lenz besöker just nu Stockholm” står det på Svenska Dagbladets förstasida 22 september 1970 i samband med utgivningen av Tysktimmen. När han inte är på besök i Sverige bjuder Goethe-institutet in litteraturvetare som håller föredrag om hans verk.

Var Siegfried Lenz en idealisk författare för Goethe-institutet under en politiskt laddad efterkrigstid? En författare som i sina böcker behandlar Tysklands förflutna, utan att gå in på de allra mörkaste sidorna. En författare som är politiskt engagerad, utan att vara lika kontroversiell som Heinrich Böll.

Hur det än var med den saken så hade Siegfried Lenz en stor närvaro i Sverige under den här perioden – inte enbart fysiskt, utan även medialt. Hörspel uppförs i radio, teatrar sätter upp hans pjäs De oskyldiga, han intervjuas ett flertal gånger i både TV och i dagspressen. Av hans verk kommer filmatiseringar som går på bästa sändningstid och som diskuteras flitigt i tidningarna. Men framför allt får hans böcker stort genomslag här. Tysktimmen får lovord av kritikerna och blir något av en bästsäljare, Förebilden (1975) och den tjocka romanen Förhistorien (1982) likaså.

Till och med förlagets svenska titelval debatteras i tidningarna. Att romanen Heimatmuseum får heta Förhistorien på svenska tycker Expressens Nils Schwartz är att ta väl stora friheter och ger därför sarkastiska förslag på hur man skulle kunna ge verk ur världslitteraturen alternativa titlar. Förläggaren på Norstedts, Thomas von Vegesack, försvarar sig med att han minsann stämt av med författaren personligen om den svenska titeln – det tyska begreppet Heimat och svenska hembygd har vitt skilda konnotationer är det tyngsta argumentet.

Under nästkommande decennier är Lenz inte lika aktuell i Sverige. Förlaget Norstedts slutar att översätta hans senaste böcker och gör inga försök att trycka nya upplagor av de äldre verken. I Svenska Dagbladet beklagar sig journalisten Per Landin över att ett flertal tyska författare – bland annat Siegfried Lenz, Botho Strauss och Guntram Vesper – ”som tidigare lojalt vårdades av sina förlag” numera ses som en belastning för de stora förlagen. Möjligheten att följa utländska författarskap under en längre tid har blivit allt svårare fortsätter Landin.

När de stora förlagen väljer att inte längre översätta ett visst författarskap öppnas dock möjligheten för mindre förlag att ta över utgivningen. Så skedde exempelvis när förlaget Tranan började ge ut Thomas Bernhard år 2004 – efter att Norstedts och Bonnierägda förlaget Alba slutat ge ut honom. Så sker även med Siegfried Lenz 2010 när Thorén & Lindskog ger ut novellen En tyst minut (Schweigeminute, 2008, övers. Jörn Lindskog). Novellen, som var ett av Lenz sista verk, blev en bästsäljare i Tyskland och något av en comeback för den 82-årige författaren.

Även i Sverige skulle den tas emot positivt. Litteraturkritikern Martin Lagerholm skriver i Svenska Dagbladet att ”berättelsen har goda utsikter att bli en framtida klassiker bland litterära kärleksskildringar”. Året därpå kommer novellen ut i en pocketupplaga och ytterligare en titel av Lenz ges ut på Thorén & Lindskog – Vilken teater! (övers. Jörn Lindskog).

Utgivningen av Siegfried Lenz på svenska sträcker sig ända från 1967 till 2011. Tvärtemot vad Per Landin befarade har det alltså varit möjligt att följa denna författares konstnärliga utveckling under en mycket lång period – från de tidiga skepparnovellerna (Fyrskeppet och andra berättelser 1967) och genombrottet med Tysktimmen (1970) ända fram till författarskapets slutskede.