Samtal
”Tillräckligt tysk?”

Ett samtal mellan Leila Essa, Maha El Hissy och Adrian Daub om rådande debatter inom germanistik, kanon och om att bryta ner hegemonier. 

Er gemensamma nämnare är jämförande litteraturvetenskap. Skulle ni inledningsvis kunna berätta om er väg till detta ämne och vad ni arbetar med för tillfället och vad ni har för forskningsintressen?
 
Leila Essa: Först och främst är jag glad att du kopplar ihop mig med jämförande litteraturvetenskap, även om vi alla tre skulle passera som ”utlandsgermanister”. I feel seen, as they say, eftersom jag verkligen i första hand är komparatist. Jag tog mitt ämnesval på fullaste allvar redan som tonåring, sökte ständigt och i timmar på universitetssidor på nätet och funderade på vad som skulle snabbast skulle föra mig till mitt mål – att bli chefredaktör på Der Spiegel (skrattar). Slutligen återstod ”War Studies with Film Studies” och jämförande litteraturvetenskap. Som tur var ville War Studies inte ha mig – och som tur var blev jag sedan också rätt snabbt på det klara med att jag inte behövde välja mellan mitt intresse för vad som sker i världen och för litteraturen. Mitt doktorsarbete berörde samtidsromaner som handlar om Indiens och Tysklands nationella delningar, i skenet av dagens högernationalistiska politiska rörelser. Just nu jobbar jag på ett nytt projekt med politiskt engagerade författarnätverk i Tyskland och Storbritannien, plockar på nytt upp den gamla frågan om författarens intentioner, genom att jag föser ihop författare från marginaliserade områden i båda länderna – såväl i min forskning som förhoppningsvis snart också i fysiska evenemang. För mig är det så mycket lättare med komparativt tänkande än att hålla sig till en text eller ett sammanhang. Det är först genom alla oväntade likheter och skillnader som jag oftast förstår vad som är själva kärnan i min forskning.
 
Maha El Hissy: Jag är egentligen inte alls komparatist. Det vill säga, jag har inte studerat ämnet och har författat få jämförande arbeten. Min nuvarande tjänst vid University of London har dock i praktiken en komparativ inriktning. East London, där Queen Mary University of London håller hus, är känt för sin höga andel av BAME (Black, Asian and Minority Ethnic). Av det skälet var till exempel mitt modersmål arabiska och arabistik efterfrågat. Men jag kom redan tidigare i kontakt med discipliner respektive grenar inom filologin. Utöver germanistik har jag studerat spanska och arabiska vid universitetet i Kairo och påbörjade därefter masterstudier i ”litteratur och medier” i Tyskland.

Min avhandling i germanistik lade jag fram 2010 vid LMU München. Den handlar om teater, kabaré och film av tysk-turkiska konstnärer efter murens fall. Inom ämnet, och med det menar jag den så kallade ”inhemska” germanistiken som jag höll på med i åtta år, räknades detta som ett nischtema. Kanske är det därför som jag placerats in i vissa situationer inom komparatistiken? När jag efter disputationen anordnade jag ett seminarium om transkulturell bio av Fatih Akin för studenter i germanistik vid LMU München ansåg man att seminariet bättre passade ämnet ”tyska som andraspråk”. Till sist ägde föreläsningarna rum på komparatistiken. Då jag skrev min avhandling hade begreppet postmigration ännu inte etablerats. Titeln på min avhandling, som i sig bär de så kallade bindestrecksidentiteterna, inbjuder till att söka jämförelser mellan förment åtskilda enheter.

Jag fortsatte att traska mellan ämnen och discipliner efter disputationen. Vid LMU hamnade jag i ett anglicistiskt delprojekt om skotsk nationallitteratur kring sekelskiftet 1900. Hur förflyttar man sig från tysk-turkiska till skotsk-engelska förhållanden och frågor? I min avhandling argumenterade jag varför och hur den postkoloniala teorin fungerar inte bara i historiskt koloniala förhållanden, utan även i andra hegemoniska förhållanden, exempelvis i det tysk-turkiska sammanhanget. Med detta teoretiska verktyg har jag kunnat utvinna kunskap ur den skotska litteraturen.

Habilitationsarbetet, som jag skriver på just nu, handlar om klassiker i den tyska litteraturen. Det handlar om Goethe, Schiller, Kleist, om hur föreställningar om kön, det politiska och det teatrala sammanflätas och om glömskans politik inom den huvudlösa moderniteten i dramatiken efter den franska revolutionen. Bortsett från mitt namn torde allt i detta arbete vara inhemskt germanistiskt.

Så hur jag hamnade i komparatistiken? Genom att ha rört mig mellan discipliner, skulle jag tro. I vetenskapligt hänseende kände jag mig som allra mest hemma under min tvååriga forskningsvistelse i ”utlandsgermanistiken” vid University of California, Berkeley. Där rotade jag mig snabbt och var helt enkelt litteraturvetare.
  
Adrian Daub: Min väg till komparatistiken har varit någorlunda rak (min väg till germanistiken däremot rätt så snårig). Jag har alltid varit intresserad av litteratur, men ville också inbegripa filosofiska frågeställningar, sociala komponenter och det bredare kulturlandskapet. Just ifråga om 1800-talet har jag också alltid varit intresserad av dess musik, bildkonst, filosofi, populärvetenskap och så vidare. Och då erbjöd sig, just i USA, komparatistiken som ämne helt enkelt. Från början ville jag disputera på Proust, sedan Henry James, sedan var Faulkner kort på tal. Till slut blev det de tyska romantikerna och idealisterna. Allting å ena sidan rätt så klassisk jämförande litteraturvetenskap, å andra sidan också just med alla de där blinda fläckarna som ämnet länge präglats av: vad gällde min egen kanon var jag flexibel, men i mitt avhandlingsprojekt utgjordes den centrala gestalten av en död, vit man.

Det var egentligen mitt musikintresse som sedan tvingade fram genusfrågorna och utvidgade min egen kanon. Medan jag satt och skruvade på min avhandling skrev jag under samma tid ytterligare en bok om fyrhändigt pianospel på 1800-talet. Det handlade nödvändigtvis mindre om kanoniska tonsättare och författare, utan om dagboksskrivare, pianolärare och författare som numera i stort sett är helt bortglömda. Och frågor om hur kön konstrueras var naturligtvis otroligt viktigt för konstförståelsen, marknaden och musikdiskursen på 1800-talet. Och omvänt är musik också ett av de forum där könsnormer ges form och möjlighet.

Jag tror att jag har blivit mer jämförande i min forskning, samtidigt som mina frågeställningar har förändrats och min egen kanon med dem. Frågor som man i stor utsträckning kan belysa med hjälp av Proust, Faulkner eller Friedrich Schlegel har intresserat mig mindre och mindre. För mig har det handlat mer om diskurser, tankefigurer och problemställningar där man måste tänka och läsa på ett gränsöverskridande sätt. Där det skenbart marginella tillåter att man berättar litteratur-, musik- och filosofihistorien på ett annat sätt.
 
Kanon är ett mycket bra nyckelord. Ständigt diskuteras det om nyttan och gränserna för en litterär kanon. Hur ser ni i egenskap av ”utlandsgermanister”, som Leila säger, vilka företrädesvis undervisar icke-tyska studenter, på den tyskspråkiga kanondebatten? Och hur förhåller ni er till detta som människor som ju själva har med sig vissa erfarenheter av marginalisering i bagaget?
 
Maha El Hissy: Stort tack för dessa viktiga frågor. Vems kanon? Och vem för debatten om kanon i Tyskland? Omprövning av kanon ska ju bereda plats för ämnen och narrativ som inte bara omfattar vita, cis, hetero, personer som är able-bodied. Deltar marginaliserade personer i kanondebatten och bryter genom den homogena strukturen? När det är tal om nya perspektiv i Tyskland är det liktydigt för många med många upptäckten av bortglömd kvinnolitteratur – och då menar jag i första hand: Litteratur av kvinnor som motsvarar ovan nämnda norm: vit, heterosexuell och så vidare. Betyder det inte att strukturer reproduceras och inte bryts igenom? Uppstår inte här snarare en rangordning som bara upprepar etablerade hierarkier? Fungerar inte tänkandet bortom en etablerad kanon genom att utesluta andra röster? Det ställföreträdande språket om andra berättelser och andra narrativ motsvarar just den norm mot vilken omprövningen av kanonen i själva verket är riktad.
 
Leila Essa: Ja, då och då kommer det en ny kanon som hyllas som progressiv och om någon kritiserar att den är homogen eller hur den tillkommit faller det sällan väl ut: men någonstans måste man till syvende och sist börja. Men som Maha säger finns det redan tydliga hierarkier och då börjar man för det mesta med att inkludera vita kvinnor, teoretiskt och praktiskt. Utanför Tyskland har jag varit med att uppleva kanondebatten huvudsakligen i termer av ”decolonise the curriculum” – alltså med ett helt annat fokus. Men i praktiken reproducerar sig då förstås ändå bara exkluderande strukturer, särskilt i en sådan vit disciplin som German Studies. När till exempel vita forskare entusiastiskt diskuterar sinsemellan vem av dem som ”upptäckt” svarta författare of colour så låter det mindre bra än vad det nog bör.
 
Adrian Daub: Jag skulle också kasta in att det också alltid är en fråga om vilken funktion dessa texter för med sig i en seminarieserie, en avhandling eller en antologi. Jag tycker till exempel att det alltid är så tröttande när queera författare bara så att säga finns med för att få representera sitt ”queer-vara” (eller ännu hellre ”queervarat i sig”). Och denna funktionalisering riskerar att ytterligare förstärka exkluderande strukturer snarare än att försvaga dem.
 
Det är intressant särskilt när man tittar på det sätt som den samtida debatten om identitet och marginalisering förs på. Kan du kort redogöra för vad denna förstärkning bygger på? Gärna med exempel där queerbegreppet ingår.
 
Adrian Daub: För all del, ett problem skulle vara att queerhet inte längre definieras av en oppositionell politisk praktik, utan helt enkelt är något som – för att hålla sig till kanon och inom litteraturvetenskapen – passar författarna och kvalificerar dem som representanter av ”deras” grupp. Intersektionalitet har ju precis utvecklats för att där vara en motkraft. När det gäller litteraturseminarier eller kanondebatten skulle jag återigen hänvisa till frågan om funktion: varför är den här text med? Om den så att säga ska haka i ”kvinnoveckan” eller ”HBTQ-veckan” i seminarieplanen då ligger det nära till hands att resultatet egentligen bara kan bli erasure trots all strävan efter mångfald.

Maha El Hissy: Jag undrar just därför: Vilka debatter skulle man föra, vilken litteratur skulle man läsa, vilka nya perspektiv dyker upp när marginaliserade personer deltar i denna omprövning av kanon? Bonventure Ndikung, som kommer att leda Haus der Kulturen der Welt, har nyligen yttrat sig om ”dekanonisering” och ”de-erasure” av personer på grund av hudfärg. Och eftersom Adrian redan tagit upp musik här kommer jag nu att tänka på ett begrepp som postkoloniala studier har hämtat från musikens område: contrapuntal readings. Edward Said ville med dessa kontrapunktiska läsningar och analyser belysa oskiljaktiga berättelser som griper in i varandra, samt motröster och de andras perspektiv, bryta sig genom hierarkier och därmed upphäva hierarkiska strukturer. Den metod som inte bara är tillämpbar inom postkoloniala studier ger utrymme för omläsningar och ett tänkande bortom ett fixerat centrum. Och det handlar om att tänka om, fluktuerande, på ett sätt som är dynamiskt och hela tiden på (om)förhandlingsbart. Nu senast efter Black Lives Matter finns det flera brådskande frågor. Varför saknas Black German Studies? Hur mycket afrotysk litteratur läses? Var händer med Diaspora Studies eller de postmigrantiska studierna? Vilken litteratur citeras när man arbetar med rådande kanon? Har man tagit med perspektiv från södra halvklotet, framför allt från afrikanska länder, när man börjat tala om race och rasismen i upplysningens texter? Tyskland har inte deltagit i den globala debatten inom akademin om avkolonisering. Germanistiken har avhållit sig från det. Jag märker att jag har fler frågor än svar.

Leila Essa:  ”Decolonise the curriculum” bars och synliggjordes ju verkligen av de studerande – har det hänt i Tyskland i någon mindre utsträckning eller fick det bara mindre inflytande? I våra seminarier på germanistiken här på Irland märker jag i alla fall hela tiden hur mycket våra studerande engagerar sig för post- och avkoloniala perspektiv och att de aktivt välkomnar att man bryter upp och ändrar i kursplanen.
 
Adrian Daub: Även hos oss är det våra studerande som påverkat avkoloniseringen av kanon, i synnerhet doktoranderna. Deras intressen och prioriteringar har vunnit enormt stöd. Vi som undervisar märker med smärta i bröstet att våra egna utbildningar inte alls har förberett oss på dessa frågor – även om förstås nästan alla  vi har befattat oss med postkolonial teori.

Men åtminstone på mitt universitet kom impulserna även på mindre omedelbart vis från studenterna: Förr förekom det (särskilt på den amerikanska ostkusten och i mellersta väst) att germanistiken rekryterade merparten av sina studenter från en alldeles bestämd grupp: nämligen studenter som antingen var uppvuxna med tysktalande föräldrar eller far-/morfäldrar, eller åtminstone i sin självuppfattning var tysk-amerikaner (eller judisk-amerikaner, men från tysktalande länder). Och dessa ville just lära känna ”sin egen” kultur, och då fanns germanistiken att tillgå. Vårt ämne var alltså, litet drastiskt uttryckt, identitetspolitik för vita tyskar.

Det har förskjutits vid det här laget: vår profil på vår högsta examen är inte längre samma som för tjugo år sedan. Och givetvis har apparitionen på de tyskspråkiga människor som våra studenter träffar på campus förändrats avsevärt. Och i och med denna situation blev vitheten i kanon ett enormt problem. Det kunde hända att en afrotysk student enligt en amerikansk person of colour ”inte såg särskilt tysk ut”. De unga har så att säga oproblematiskt anammat samma slags White Supremacy som de genast skulle ha kritiserat i USA, men i den tyska kontexten. Och delvis just på grund den Tysklandsbild och dess kultur som monolit som vi har presenterat i våra kurser. Och så ville jag och mina kolleger inte tjäna som typ medbrottslingar.
 
Maha El Hissy: Jag har en mycket liknande syn på germanistiken på min institution, Adrian. Jag blev mycket förvånad av att se att kurserna fokuserar på Marx, Nietzsche, Brecht, Freud, Kleist och Heine. Det är en vit, manlig kanon som England har importerat. Det stämmer att det är de studerande som initierat avkolonieringsdebatten. Vår studentorganisation Decolonise QMUL är mycket aktiv, samtidigt som arbetsgruppen ständigt stöter på nya hårdnackade strukturer. En sak fann jag särskilt viktig i deras avkoloniseringskrav: De har alltid inkluderat klassicismen i debatten. Detta tycks i själva verket ha att göra med situationen på universitetet i East London, som betraktas som mindre posh än andra stadsdelar i London. Efter att universitetet förra sommaren kritiserades i Guardian för bristande hänsyn till avkolonisering var till exempel institutionen på Queen Mary tvungen att snabbt reagera på kritiken och ta initiativ. Jag måste dock också säga att diskussionen i Englund helt och hållet är inriktad på innehållet och textläsningen och mindre på det faktum att BAME-forskare exempelvis saknas inom litteraturvetenskapen. Vem avkoloniserar här? Helvita institutioner.

Adrian Daub: För oss handlade det inte om att med all kraft utvidga kanon, men i alla fall för min egen del var det rimligt att peka på kanonkonceptets gränser och visa att det finns helt annan kultur i Tyskland, som studenterna borde känna till – queera texter, texter av kvinnor, texter av BPoC, texter som inte är på tyska, men också musik och genrer som inte skulle finna en plats inom traditionell germanistik, men väl på ett universitetsseminarium. Precis som Leila ser jag att en sådan utvidgning välkomnas från studenternas håll. Att de skulle kräva det har jag ännu inte upplevt. Vilket i sig är anmärkningsvärt – jag skulle ha väntat mig mer kritik redan för länge sedan, men på den punkten är studenterna hittills ytterst förstående.

Det vore, kan vi väl säga, den positiva tolkningen. Den cyniska tolkningen däremot vore naturligtvis att disciplinen ger sig själv en avkoloniserad anstrykning, men utan verkligen ruska om de etablerade maktstrukturerna. Och det slår en ofta att institutionerna visserligen blir mer mångfaldiga, men framför allt för att de är öppnare gentemot andra discipliner. Så till exempel räknas Tiffany Florvils storartade bok Mobilizing Black Germany visserligen entydigt till German studies, men kommer just från en historiker. Det för med sig en risk att våra debatter förvisso blir mer mångfaldiga, men samtidigt att den förståelse för det som förment utgör kärnan i German Studies inte tangeras.

Och jag bör lägga till, eftersom du, Asal, ju knutit ihop våra egna
marginaliseringserfarenheter i frågan, att jag såg och ser mig själv i detta hänseende som del av problemet. För som vit, beläst person utan invandrarbakgrund (nåväl, utan invandrarbakgrund som syns som sådan i den tyska nomenklaturen) är jag naturligtvis inte direkt det bästa motbeviset för ”presumptive whiteness” inom germanistiken. Snarare tvärtom: Jag är fortfarande en läkarson med namn från den bildade borgerligheten och bär runda glasögon. Och så viktiga LGBTQIA-perspektiven än är för mig är och så gärna jag skulle se att de betonades: när det då finns en ”presumptive cisheterosexuality” i den tyska kanon, då är det enligt mitt förmenande ett långt diffusare och mindre problem än ”presumptive whiteness.”
 
Leila Essa: ”Presumptive whiteness” – jag har redan tänkt en hel del på den där märkligt översvallande och överraskade ”oh you’re not German-German?”-reaktionen som möter mig ibland i universtitetssammanhang. Nästan som om jag borde tolka det som positivt att vissa aspekter, som exempelvis mitt namn, fullständigt ignoreras och som om detta ignorerande inte skulle säga något om förväntningarna på vem som skulle kunna sitta med där i samma rum. Men viktigare för mig är naturligtvis, precis som för dig, att inkludera den egna positionen i tänkandet: Det är ingen slump att jag, bara för att jag kan passera eller accepteras på detta sätt, sitter med i rummet och andra inte gör det. Den diversity drive som pågår inom germanistiken för närvarande med just oförändrade maktstrukturer har i varje fall ofta en fadd bismak. Jag skulle verkligen inte vilja att en i övrigt vit grupp hyllar sig själva för sin mångfald, bara för att de tagit med mig. Och lika litet skulle jag vilja vara utsatt för en white gaze, som försöker mäta huruvida min ”mångfaldhetsgrad” är tillräcklig för en senkommen legitimering av en sådan grupp. Men som tur är finns det även inom vetenskapen helt andra grupper, och just sådana som uppstår av solidaritet och inte först i efterhand anstränger sig för att skapa mångfald.
 
Och då har vi ju redan nått fram till den importerade debattens stora spöke, som ju också sken fram med det öppna brevet som reagerade på nomineringarna till årets Leipziger Buchpreis. Alla ni tre har undertecknat brevet. Brevet passade på att, eftersom det bland de femton nominerade inte fanns några svarta eller färgade författare, ta upp den tyska litteraturbranschens exkludering och lägga fram förslag på hur den effektivt kan mötas. Kritiken av brevet handlade rätt snabbt om att många av de undertecknande lever och verkar i utlandet. Hur har ni uppfattat detta? Och hur bedömer ni denna föreställning om importerade diskurser och teorier som förment skadliga för tyska universitet?
 
Maha El Hissy: Jag kan minnas att jag fick twittra mer om kritiken av brevet än om brevet självt. Kritiken gjorde mig rätt så chockerad. Vad gäller brevet måste man kanske till att börja med säga att det handlar om en text där en hand sträcks ut och där undertecknarna ger konkreta förslag till litteraturbranschen, som vi samlar under hashtagen #AllzuWeiss (’alltförvitt’). En idé vore ju att receptionen av brevet befattar sig med innehållet och de konkreta förslagen. Istället, tycks det mig, har man scrollat ner till en lista med namn och snabbt avfärdat kritiken, eftersom många av dem som skrev på är verksamma vid utländska universitet. I princip har kritiken av brevet fråntagit personer som mig sitt medborgarskap. I början försökte jag rättfärdiga min position och min underskrift och skrev exempelvis på Twitter om att jag är tysk medborgare och har min bostad i Tyskland. Men så här i efterhand har jag tänkt mycket på detta rättfärdigande. Måste jag, expert på litteraturvetenskap och tysk litteratur, vara tysk eller bo i Tyskland för att framföra kritik av den tyska litteraturbranschen? Jag anser dessutom att jag – och andra undertecknare – uteslöts snabbt eller betraktades som icke-dithörande, eftersom våra namn inte lät tillräckligt tyska. Och även här märker jag hur jag måste visa upp något som rör mig som privatperson – mitt medborgarskap – för att motivera varför mitt namn står på denna lista. Det är absurt. Jag undrar verkligen vad denna notion of germanness betyder. Från vilken tidpunkt blir man tillräckligt tysk? Räknas namnet? Var man bor? Identitetshandlingar? Tysk arbetsgivare? Och varför ska detta ens spela någon roll när vi, som är experter på tysk litteratur, yttrar oss om litteraturbranschen?

Adrian Daub: Reaktionen chockade mig en aning, men sedan egentligen inte: en sådan överilad reaktion på det som Maha, i mitt tycke helt korrekt, just beskrivit som en ”utsträckt hand” tycks för närvarande i Tyskland, när det handlar om mångfald och inkludering, rätt så väl inarbetad. Och även föreställningen om att något nu påtvingas från ”utlandet” är naturligtvis rätt så klassisk. En gång om året håller jag en föreläsning i Stanford som litet ironiskt kallas ”Germany in 5 Words” – ”utland” är ett av dessa fem ord, och de två veckor som vi ägnar åt det räcker knappt för att tröska igenom de metafysiska spetsfundigheterna och teologiska knutar som inryms i detta begrepp. Och när man ser hur Gender Studies i Tyskland (även enligt franskt mönster) smädas som en anglo-amerikansk konspiration, då märker man snabbt vilka tämligen gamla (och tämligen farliga) mönster som upprepas. Alltså, jag skulle säga att här möts hederlig gammal tysk provinsialism med identitetspolitik för tyskar ”utan invandrarbakgrund” och någonting mycket kusligare.

Leila Essa: Ja, precis, att de här försvarsreaktionerna så ofta låter som dåligt dubbade versioner av talking points av framstående kommentatorer på högerkanten ”från utland” – oh well. I samband med den dynamik som Maha beskriver dök impulsen upp på Twitter att listan på undertecknarna också skulle ha kunnat ge skäl till intressantare frågor: Varför inte fundera på att just dessa forskare, vilkas namn även denna gång lästes som uteslutningskriterium för kategorin tysk, har sökt sig till anställningar utomlands? För min egen vetenskapliga bana hade det ingen betydelse, eftersom jag hittills ändå aldrig befunnit mig i det tyska universitetssystemet, men andra har lämnat det medvetet. Tack vare det outtröttliga arbete av människor som dig, Maha, fokuserar medierna på marginaliserade människors erfarenheter inom den tyska vetenskapen i alla fall just nu i samband med #IchBinHanna-Aktion åtminstone litet mer.

Har det resulterat i något positivt med brevet och diskussionen, tycker ni? Ser ni någon utveckling som ger er hopp eller sporrar er i ert ämne?
 
Adrian Daub: Jag vill nu inte vara den vita snubben som här på slutet ser allting positivt, men: det är ändå tydligt att förändringar inom en viss disciplin består av hundratusen enstaka beslut: vad som läses och undervisas i, vad som hamnar på läslistor och kanonlistor, och det avgör ju sedan så småningom (förhoppningsvis), vilka professurer som utlyses osv. Allt det där sker inte automatiskt, men bara för att reaktionen först blev negativ betyder ju det inte att detaljer inte omprövas. För i frågor om kanon börjar ju omprövning först med att man börjar lägga märke till saker och ting: det går upp för en att den egna kanon (eller den egna fakulteten!) är särdeles monokrom och så känner man sig sporrad till genomföra förändringar. För min egen del innebär det inte ett brev som det här var fel eller verkningslöst, utan att det ständigt måste till sådana aktioner.
 
Maha El Hissy: Jag tycker också att en viss omprövning är att märka i några fall. Jag önskar mig förstås mer och mer att vissa saker skulle gå snabbare, bäras av större grupper, inte mötas av så mycket motstånd, men långsamt öppnar sig något. Den största utveckling jag nu upplever är de allianser som bildas. Allt fler personer visar sin solidaritet, gör gemensam sak mot hegemoniska strukturer och vill ha förändring i grunden. Jag kommer nu att tänka på två texter som jag läst senaste tiden och som kommer att följa mig – och sannolikt oss – i lång tid framöver: Shida Bazyars roman Drei Kameradinnen (’Tre kamrater’) och Fabian Wolffs essä Judentum: Nur in Deutschland (’Judendom: Bara i Tyskland’). Det finns säkert fler exempel, men just dessa har jag aktuella. Titeln på Bazyars roman återspeglar ett litet ”vi” som håller samman i svåra till katastrofala situationer och bara därigenom utstår det svåraste. I Fabian Wolffs text handlar det också uttryckligen om gemenskaper och sammanslutningar som formerar sig i kampen mot rasism. Dessa former av solidaritet, som är dynamiska, ger mig hopp. Och det är två texter som jag säkerligen också kommer att behandla inne i seminarierummet.
 
Leila Essa: Det är särskilt hoppingivande, tycker jag, att dessa alliansbildningar inte låter sig begränsas av universitetsstrukturer, att det samtidigt kommer an på ömsesidigt ett getting it, inte på institutionell tillhörighet och position. Jag tänker att aktioner som det öppna brevet, vid sidan av alla andra viktiga orsaker och effekter, gör det dessutom lättare att se vem man gillar att göra saker med, vem man vill växa med – självklart just också genom olikheter. Därför får vi inte ensamma avvakta eller ensamma fatta alla de där hundratusen enstaka besluten som lägger grunden för de stora förändringarna. Och i allt detta lär forskare, författare och organisatörer känna varandra, och många andra som träffar in på flera eller alla dessa beskrivningar. Konstellationer uppstår där den politiska dimensionen av litteratur inte först och främst måste yttras mödosamt genom “ja/nej/kanske”, utan helt andra samtal kan äga rum direkt. Och givetvis uppstår nya och viktiga litteraturvetenskapliga insikter – men också mycket mer.


I samtalet med Asal Dardan medverkade:

Leila Essa är litteraturvetare vid Trinity College Dublin där hon undervisar i germanistik. Efter att ha studerat i London och Cambridge disputerade hon vid King's College London på samtidslitteratur i delade nationer och var under tiden verksam som gästforskare vid Jawaharlal Nehru University i Delhi. Hon forskar för närvarande på så kallade postmigrantiska författarnätverk i Tyskland och Storbritannien. Vid sidan av bidrag i vetenskapliga facktidskrifter har hennes texter publicerats på Zeit Online. På Twitter hittas hon under @LeilaEssaI.

Adrian Daub är professor i jämförande litteraturvetenskap och germanistik vid Stanford University (USA). Han leder Michelle R. Clayman Institute for Gender Research och forskar, undervisar och publicerar sig inom 1800-talets litteratur och kultur, om genusfrågor och sexualitetens historia.

Maha El Hissy har studerat germanistik i Kairo, Bayreuth och München. Sedan september 2020 är hon Lecturer in German and Comparative Cultural Studies vid Queen Mary University of London. Tidigare var hon vetenskaplig medarbetare vid Ludwig-Maximilians-Universität München.