Transnationalitet - Asal Dardan: Inledning
Jordens vidd

Von Asal Dardan

Tusentals flyktingar som sitter fast i kaoset i en överfull hamnstad och som vill rädda sig själva från en mordlysten regim, från dess ingripande mot deras kroppar och i deras liv, från odrägliga förhållanden. Det är scenariet i Transit, en av de betydelsefullaste tyskspråkiga romanerna från 1900-talet – tillkommen vid tiden för andra världskriget, även om den först utkom i engelsk och spansk översättning, innan den 1947 även kunde läsa på tyska. 

Romanen författades av Anna Seghers som då levde i exil i Mexiko. Med språkligt snille och djup kunskap om komplexiteten i människors känslor och handlingar berättar Segher om traumatiska, absurda och berörande händelser i ett människoliv som befinner sig i transit. Liv, vars värde fixeras i papper, vars överlevnad är beroende av ”överheten, [som…] uppfann mer och mer långdragna procedurer för att [….] sortera människorna, registrera, sätta en stämpel på dem.”

Den svensk-nigerianske poeten och fotografen Cletus Nelson Nwadike har med anledning av den nya svenska översättningen av Transit skrivit ett personligt brev till Anna Seghers. Där reflekterar han över vad romanen betyder för honom, men också för vår tid. Han beskriver hur Medelhavet idag åter har blivit symbol för de grymheter som vårt av människor skapade system kräver av vår nästa: ”Det är ett hån att be en männsika att offra sitt liv för ett visum till Europa.”

I dessa dagar får Nwadikes mening en att också tänka på Afghanistan, där tusentals hotade människor inte evakueras i tid, fastän det vore vår politiska skyldighet – detta bland annat på grund av vidmakthållandet av en byråkrati som inte ser och värdesätter den enskildes liv. Hur kan vi tillåta oss att lämna människor i sticket eller förödmjuka dem bara för att de är födda på en annan plats? Hur många inhägnade eller till och med förlorade liv måste vi räkna med genom förvägrade stämplar och påhittade gränser?
 
Vilka sanningar som kan gömma sig bakom sådana frågor beskriver Sinthujan Varatharajah i en litterär essä som handlar om syskon som håller sig med olika pass på resan: „Before arriving here, we had shared a bed and a car to the same airport. The boarding cards we held shared the same flight number, airline name and destination. Even our seat numbers were neighbouring numbers. And yet, in this very moment, we were forced to part way. As if we were strangers. We had arrived at a border.“

Ytterligare ett brev till det förflutna skickar den i norra Frankrike födde författaren Jayrôme C. Robinet, skrivet i Berlin och ställt till läkaren och forskaren Magnus Hirschfeld som dog 1935 ett par år efter sin flykt från nazisterna till Nice: ”Bäste Magnus, jag börjar nå en ålder, då jag undrar när jag kommer att dö. Du dog på din födelsedag. Du blev 67 år gammal. Hade du hunnit blåsa ut dina ljus? Lågan var tidigare en symbol, vet du, en varning till de onda andarna att inte utöva makt över födelsedagsbarnet. Pff. Så.”
 
Hirschfeld anses vara pionjär inom sexualforskningen, hans insats kan knappast överskattas, inte heller förlusten av det institut för sexualvetenskap som han grundade 1919 och som den 6 maj 1933 plundrades av nazisterna. Ifall familjelagar och transsexuellas lagar, som fortfarande helt i onödan diskriminerar och bestämmer över människor, hade reformerats redan på den tiden hade då institutet kunnat fortsätta sitt arbete? Det vore inte otänkbart, ty Hirschfeld var också aktivist, eftersom han förstod att sexualitet och kön alltid är politiskt. Han var medgrundare av den första globalt kända rörelse som ägnade sig åt att avkriminalisera homosexualitet. På hans gravsten, som står på en för honom främmande plats, är hans livsmotto förevigat: Genom vetenskap till rättvisa.
 
Frågan om hur vetenskap och rättvisa ska tänkas samman, huruvida det ens finns en neutral, objektiv vetenskap handlar intervjun med germanisterna Maha El Hissy, Leila Essa och Adrian Daub om. De undervisar i tysk litteratur vid framstående universitet i London, Utrecht och Stanford och har alla tre under detta år undertecknat det öppna brevet mot Leipzigbokmässans pris. Brevet anförde kritik mot att med de femton romanerna, fackböckerna och översättningarna hade uteslutande vita författare nominerats och lade fram förslag för att motverka detta. I deras samtal blir det tydligt att det behövs långt mer än en reform av kanon och en breddning av ämnesfälten. Snarare handlar det om att ”tänka om, fluktuerande, på ett sätt som är dynamiskt och hela tiden (om)förhandlingsbart”, hitta en väg in i våra institutioner, som medger omvälvande och långvariga – och inte bara kosmetiska – förändringar.
 
En konkret blick på aktuell tyskspråkig litteratur som genomsyras av detta dynamiska tänkande och liv skisserar frilansjournalisten Julia Lorenz i sin samlingsrecension av Anna Prizkaus novellsamling Fast ein neues Leben (’Nästan ett nytt liv’), romanerna Eine Formalie in Kiew (’En formalitet i Kiev’) av Dmitrij Kapitelman och Das achte Kind (’Det åttonde barnet’) av Alem Grabovac. Dessa litterära verk präglas av det transitoriska och når följande insikt: ”Det är inte alltid oklarheten som gör ont. Utan det hegemoniska samhällets bristande beredskap på att uthärda denna oklarhet.”
 
Det är hög tid att sluta ställa frågan om hemvist till människor utifrån som voyeuristisk uppmaning om att ge upplysningar om känslor av tillhörighet eller splittring. Bådadera kan människor självklart känna, men vilken funktion har det som offentligt spörsmål? Som samhälle bör vi snarare sysselsätta oss med vilka sociala och materiella förhållanden som krävs för att människor ska känna sig hemmastadda – oavsett födelseort, språk, tro och etniska tillmätningar, bortom kulturella och kroppsliga skillnader. Överallt det brister i inkludering, rättvisa och solidaritet kommer det att finnas människor som görs rotlösa av andra människor.
 
Det pålitligaste men hotfullaste hemmet vi har är ändå våra kroppar, skriver den amerikanske författaren Eli Clare i sin enastående essäsamling Exile And Pride (’Exil och stolthet’). Vi kan inte tänka dessa kroppar i ental, det har inte minst pandemin visat oss, och det kommer också klimatförändringarna bara visa oss mer och mer. Endast i ett rättframt och globalt samhälle kan vi ändra på det faktum att vissa kroppar och därmed också människoliv är mer hotade än andra, att de ständigt politiseras eller berövas sin autonomi. Idag gäller fortfarande den mening som den brittisk-ugandiske författaren Musa Okwonga upprepar som en anklagan i In The End It Was All About Love som i utdrag presenteras i detta magasin: ”What a time to be in this migrant body.”
 
I Anna Seghers Transit talar protagonisten om hoppet om ”jordens vidd”. Även om jag vet hur påtaglig människans tendens är till att omfamnas av snäva ideologier så delar jag denna förhoppning. Jag önskar mig jordens vidd som ett hem för alla. Följande artiklar i temanummer svarar mot denna önskan; till alla skribenter riktar jag därför ett tack.