Linus Kollberg
Vem översätter vad – och varför?
"Bara det språk som svarar mot vår personliga erfarenhet gör det möjligt för oss att också förstå, på djupet uppleva, vad vi läser.”*
Jag har hört mycket sägas om översättning de senaste åren, men få har samma förmåga som Madeleine Gustafsson att säga något som är både koncist och väsentligt. Därför blev jag mycket glad över möjligheten att samtala med henne under hösten 2021. Följande text bygger på det samtalet.
I samband med uppmärksamheten kring poeten Amanda Gorman uppstod häromåret en debatt om vem som egentligen ”får” översätta vad, men den kretsade mest kring randfenomen, undantag och halmgubbar. I praktiken är det nästan bara specialiserade översättare som översätter litteratur. De får sina uppdrag utifrån kontakter och – får man hoppas – i någon mån lämplighet. Men vem blir egentligen översättare? För min del var det ett beslut som fattades tidigt och sammanhängde med att jag gärna ville skriva, men inte riktigt litade på att jag skulle lyckas slå mig fram som författare. Mycket tidigt i den planerade karriären skrev jag till några bokförlag och påstod att jag vore lämplig som översättare, och kunde jag få ett uppdrag, tack? De svarade inte. Det tog mig halva 2010-talet att hitta de nödvändiga kontakterna och börja öppna de rätta dörrarna.
Madeleine Gustafsson började däremot översätta som en sidoverksamhet till litteraturkritiken. ”Jag bodde några år i Berlin i början av 70-talet och blev ombedd av Norstedts att försöka – först med Rainer Kunze, sedan med Peter Schneider, sedan med Enzensberger och ja, sedan gav det ena det andra. Det gällde även då att ’känna rätt personer’, men främst var det nog förlagen som letade.”
Sedan 1990-talet har det skett en professionalisering och ett visst synliggörande av översättarskrået, vilket märks bland annat genom att det numera finns formella utbildningar i litterär översättning. Översättare är en rätt så brokig skara, och inte sällan har de också andra saker för sig i det litterära ekosystemet (många är kritiker, redaktörer, författare med mera). Kanske har synliggörandet av översättaren gjort det vanligare med renodlade översättare och att folk aktivt söker sig till yrket, så som jag gjorde?
Översättaren är med viss nödvändighet en resande människa. Omkring 50 år efter Madeleine flyttade även jag till Berlin. Av olika skäl. Det tyska språket var ett. Jag hade en universitetsexamen i Nordiska språk, men vägen in i översättaryrket tycktes mig fortfarande dunkel. Jag kände ju ingen som var ens i närheten av den världen. För att skaffa praktisk erfarenhet sökte jag mig till undertextningsbranschen, där det av någon anledning var lättare att få in en fot: efter en tredagars internutbildning via nätet gick mina texter ut i teve. Det var tänkt som en väg in i det litterära översättandet, men tio år senare ser jag det som en lika viktig och stimulerande del av mitt yrkesutövande som böckerna. Till skillnad från vad många kanske tror är det nämligen precis lika utmanande att göra undertexter som att översätta ett litterärt verk.
Översättare är förstås också läsande människor, såna som aldrig slutar att ha kul med ord. Människor som inte sällan drivs av lusten till arbetet. ”För mig är det nog mer en aktivitet än ett yrke. Det handlar om lyckan att få syssla med språket, att få skriva utan att nödvändigtvis ha något att säga själv. Nöjet att få pröva andra tonfall och krypa in i någon annans temperament”, som Madeleine Gustafsson uttrycker det. Översättning har liknats vid mycket, bland annat skådespeleri, och det är inte utan skäl. När jag översätter får jag vara någon annan för en stund, och horisonten tycks oändlig.
Översättare är dessutom människor som dras till, eller åtminstone står ut med, att arbeta i ensamhet. Och man måste nog tillägga: människor som är beredda att utföra ett högkvalificerat arbete mot en ganska blygsam ersättning. Betalningen är omvittnat usel, och det är inget nytt. Översättaren Herman Anders Kullberg beklagade sig redan 1803 i ett brev till sitt förlag:
Förbannad vare den stund jag begynte ett sådant handtverk som ej kan föda mig och som nödgar mig snart att tigga – Förlåt, förlåt, men jag lider som en mask och kan ej dölja min smärta.
Citatet är hämtat ur Nils Håkanssons Augustprisbelönade svenska översättningshistorik Dolda gudar (Nirstedt/litteratur, 2021).
Mer samtida exempel vore lätta att anföra, men det är nu inte ämnet för den här texten. För trots allt råder ingen uppenbar översättarbrist, vilket möjligen sammanhänger med en av yrkets stora fördelar: friheten. Dels har översättaren vanligtvis frihet att arbeta var och när hon vill (vilket i och för sig kräver stor självdisciplin), men hon har också friheten att ägna sig åt konstnärligt skapande inom bestämda ramar (vilket underlättar för den som lider brist på självdisciplin). Kanske är det inte så underligt att många vill bli översättare just i vår, i olika bemärkelser, frihetstörstande tid. Madeleine: ”Till det kommer friheten att få göra sitt bästa. Bristen på ekonomiska resurser blir också ett slags fristad: det blir inte samma press och konkurrens som det kan bli mellan författare exempelvis. Det finns en fantastisk kollegial stämning översättare emellan. Man hjälper varandra.” Hos Håkansson läser jag att det faktiskt fanns en tid – 1600-talet – då den ”kungliga translatorns” anslag bestod av ofattbara 1 600 tunnor spannmål årligen. Med sådana insatser kan man lätt föreställa sig hur såta översättarvänner snart blev intriganta konkurrenter och fiender.
Vad får då översättarna översätta för något? När det gäller tyskspråkig litteratur på svenska skulle svaret dessvärre kunna formuleras: inte så mycket. Böcker med tyska som källspråk utgör på sin höjd någon procent av den litteratur som översätts till svenska. Fram till mitten av 1900-talet var andelen betydligt större, men engelskan har med tiden blivit alltmer dominerande som källspråk, inom alla genrer. Numera har litteratur översatt från språk som inte är engelska närmast kommit att få karaktären av specialintresse, och utgivningen hålls ofta vid liv av mindre förlag med särskild inriktning. På gott och ont präglas denna utgivning generellt av rätt höga anspråk och kanske en viss försiktighet. Från exempelvis Tyskland och Frankrike ger vi numera helst ut böcker som anses ha intellektuell tyngd, gärna av författare som vunnit prestigefyllda priser eller som kan förväntas göra det i framtiden. (Om det inte finns en koppling till den evigt aktuella tyska 1900-talshistorien förstås, då kommer man undan med mycket mera.) Av någon anledning tycks det inte lika lätt att väcka intresse för tyskspråkiga deckare, romantik och humor hos läsarna – eller om det är förläggarnas intresse som brister.
Med tanke på det var det kanske inte så klokt av mig att välja en bok om en talande, kommunistisk känguru som första litterära översättningsprojekt. Die Känguru-Chroniken har sålt miljonupplagor i Tyskland och blivit både film, radioföljetong och seriestripp. Jag stavade mig igenom den ganska tidigt under min sexåriga vistelse i Berlin och ägnade flera år åt att försöka intressera svenska förlag för att ge ut den, främst med argumentet att den var rolig. ”Roliga tyska böcker brukar inte uppfattas som särskilt roliga av svenska läsare”, förklarade en luttrad förläggare för mig. Och kanske är det så; humor är ju omvittnat kulturspecifikt. Men ett skäl att överhuvudtaget översätta är ju att vi får en chans att lära känna något nytt och annorlunda – och skratta åt sånt vi aldrig skrattat åt förut.
Ändå tror jag på en ljus framtid för den tyska litteraturen i Sverige. Sverige är egentligen inget litet land, bara ett land i periferin. Med en stark tradition av kulturell import. Vi tenderar att rikta vårt sökarljus åt ett håll i taget, och för närvarande är det riktat åt anglosaxiskt håll. Men ungefär vart hundrade år brukar vi, av hävd, vända oss söderut i stället, så det borde snart vara dags igen. Also: Bis bald, liebe Nachbarn!
*Madeleine Gustafsson, Påminnelser, s. 328. Bokförlaget Daidalos. Stockholm 2016.
Linus Kollberg (f. 1983) har en magisterexamen i Litterär översättning från Akademin Valand i Göteborg och gör undertexter till film och teve samt översätter litteratur, sakprosa och dramatik från tyska, engelska och spanska. Han är aktuell med bl.a. översättningen av Marc-Uwe Klings Kängurukrönikorna (utgiven på svenska 2021 av Bokförlaget Thorén & Lindskog).
Madeleine Gustafsson (f. 1937) är författare, översättare och kritiker. Hon är ledamot i Samfundet De Nio och hedersdoktor vid Göteborgs universitet. 2013 tilldelades hon Svenska Akademiens översättarpris. Hon har medarbetat i bland annat GHT, DN och BLM och givit ut en rad böcker och diktsamlingar.