Nina Thielicke
Vem talar? Postkolonialism och litterär översättning
Lotta fyller år. Hennes familj kommer in till hennes rum på morgonen med ”tårta och ljus”. Ljus? Svenskans ”ljus” kan såväl betyda ”ljus” som ”stearinljus”. Men i den tyska översättningen av Astrid Lindgrens Visst kan Lotta cykla (på tyska: "Na klar, Lotta kann Rad fahren") görs ingen skillnad mellan ”Licht” och ”Kerze”, vilket är lätt att förstå och knappast gör någon skada. Men vad gör man när ”negerkungen” dyker upp i Pippi i Söderhavet (1948)? Kan en språkligt korrekt översättning vara moraliskt fel? I vilken mån måste en modern översättning förhålla sig till ett rasistiskt tankemönster som reproduceras genom n-ordet?
Vem talar? Författarens tal förflyttas genom litterär översättning till andra språk – med den översättande personens röst. Hur många egna röster har översättaren själv, när originalspråket medvetet eller omedvetet för med sig ett kolonialt arv – var kan eller ska ens översättaren ingripa, och vad är censur? Översättningsbesluten är knappast enkla: Många begrepp har olika kulturella och historiska konnotationer, exemplevis ”race” och ”ras”. För språkliga särarter som dialekter eller slang måste en motsvarighet hittas (till exempel sociolekter eller konstgjort språk, i stället för nord- eller sydtysk dialekt som motsvarighet till afroamerikansk engelska som i tidigare Mark Twain-översättningar), och bara små, språkliga skillnader kan antyda större politiska dimensioner (som i tyskans ”Flüchtlinge” och ”Geflüchtete”).
Litterära översättare verkar i skuggan av de författare som de översätter – och har likväl ett stort ansvar: Verket ska inte bara överföras till målspråket så innehållsligt troget (eller ”lojalt”) gentemot originalet som möjligt, även stilistiska särdrag måste återges. Samtidigt förväntas en god översättning förmedla och synliggöra kulturella skillnader, utan att låta för främmande eller för anpassad. I dagens debatter om rättvist, inkluderande och icke-diskriminerande språk hamnar översättarna vanligtvis i kläm: Mellan originalets röster och det egna språket kommer också förlagets språkliga inblandning.
Sällan var översättare så synliga och medialt närvarande som under 2021, då översättningen av Amanda Gormans dikt The Hill We Climb diskuterades överallt. I främsta ledet stod inte så sällan frågan ”vem får göra vad?” – ”får” en vit, kvinnlig poet översätta en bok av en ung, afroamerikansk kvinna? Efter häftiga diskussioner på sociala medier (i början beskrivet som en missad chans att anlita en rasifierad person) drog sig den nederländska översättaren Marie Lucas Rijneveld tillbaka från översättningsuppdraget; den katalanske översättaren Victor Obiols fråntogs sitt uppdrag av förlaget. Mer konstruktivt än splittrande identitetspolitiska debatter är att närma sig ämnet med frågan ”vem talar?” – och särskilja: vem talar ur en text, ur vilket perspektiv, ur vilket sammanhang, ur vilken tid, vad finns att läsa mellan raderna, vilken erfarenhetsvärld talar ur en rollfigur, och: hur mycket världshistoria berättar ibland bara ett enstaka ord?
Titeln på Reni Eddo-Lodges bok Why I’m No Longer Talking to White People About Race blev 2019 i den tyska översättningen av Anette Grube till Warum ich nicht länger mit Weißen über Hautfarbe spreche (’Varför jag inte längre talar med vita om hudfärg’). Att beslutet föll på begreppet ”hudfärg” istället för ”race” (sv. ’ras’) kritiserades av vissa, men lovordades av andra. Och när den Bookerprisbelönade bästsäljaren Girl, Woman, Other av Bernadine Evaristo på tyska fick titeln Mädchen, Frau etc. (’Tjej, kvinna etc.’) ställde sig många oförstående inför valet av ”etc.” för ”Other” (även om översättaren Tanja Handels fick titeln godkänd av författaren själv – och fick i övrigt många lovord). Två exempel på en debatt som – i tider av cancel culture – förs livligt.
Språk förändras och har alltid gjort det. Och med språket förvandlas tänkandet. De postkoloniala diskurserna om språk som maktens verktyg och medel leder till andra uppfattningar om vissa ords ursprung och betydelse, till en känslighet för språklig diskriminering genom sexistiska eller kolonialistiska och rasistiska begrepp – och till alternativa språkliga ansatser.
För översättare är denna medvetenhet en del av deras yrke – litterär översättning kan dock självt också uppfattas som en enda kulturell appropriering i sig. Till översättarnas arbete hör också att undersöka enstaka ord med utgångspunkt i frågan ”vem talar?” – vad betyder ett begrepp som ”färgad”, varför ogillas det och av vem? Att känna till den (historiska) kontexten, kunna imitera den, läsa mycket och göra efterforskningar: det är också en del av detta yrke, likaså vetskapen om att varje status quo ständigt måste ifrågasättas.
Översättare måste bestämma sig för om de kan behålla ett begrepp som ”zigenare” eller n-ordet i målspråket (vilket kanske faller sig lättare i historiska romaner när någon benämner sig själv för det eller om det återges i direkt tal), eller om de ska välja beteckningar som föreslås av representanter för den grupp det gäller (”sinti” och ”rom” exempelvis). Översättare testar om de ska anamma den i angloamerikanska utbredda versalen på adjektivet ”Svart” som beteckning på hudfärgen även i tyskan: vissa stöder sig på grammatiska regler att även adjektiv för religionstillhörighet (”Jewish”) skrivs med stor bokstav i engelskan i motsats till i tyskan (och alltså ska bara ”Svart” stavas med stor bokstav på engelska), vissa använder sig av stor bokstav som politiskt motiverad självbeteckning för att ifrågasätta konstruktionen av överlägsenhet.
Många av de tveksamma beteckningarna bär – inte alltid igenkännbart – på en historia av kolonial makt eller våld, samtidigt som de förmedlar en ”single story” – och därmed förenklar, förvanskar och bagatelliserar: ”Single story“ är ett begrepp av författaren Chimamanda Ngozi Adichie, vilket hon förklarar i sitt TED-Talk ”The danger of a single story” med ”Afrika” som exempel: ”The single story creates stereotypes, and the problem with stereotypes is not that they are not true, but that they are incomplete. They make one story become the only story”. Det hänger på maktförhållanden hur sådana ”historier” berättas, och av vem. Vem talar?
Tvåspråkiga utgåvor, efterord, fotnoter och nyöversättningar kan förklara och göra besluten vid översättningen transparenta – eller fungerar som sätt att distansera sig. Vissa förlag, men också författare satsar på så kallad Sensitivity Reading, där utomstående undersöker texterna på potentiellt diskriminerande språk. Böcker och deras översättningar bearbetas delvis i efterhand – ett exempel är Hans-Christian Oesers bearbetade tyska översättning av Ralph Ellisons The Invisible Man, eller den tyska nyutgåvan av Astrid Lindgrens Pippi i Söderhavet, där Oetinger Verlag har bytt ut ”n*kung” mot ”söderhavskung”.
På portaler som Tralalit, Babelwerk, macht.sprache (med ”textkoll”) eller i TOLEDO-programmets publikation delas beslut av litterära översättare, diskuteras, kritiseras, omarbetas och blir därigenom mer transparenta och synliga. Som inom alla konstområden krävs det utbyte, nätverkande, fortbildning och understöd av offentliga institutioner och sponsorer.
Inte alla lösningsförsök på väg mot en avkolonisering av språket är enkla, eleganta eller permanenta. Men i stället för att stämma in i det lättvindiga ”vad får man ens säga?” vore det mer meningsfullt att ställa frågan: ”vem talar (ur de nya orden)?”. Förslagen på ändringar kommer inte regel inte ”uppifrån”, utan från gemenskaper eller från de drabbade, som vill ha något att säga till om ifråga om sin egen benämning. Att handskas försiktigt och medvetet med orden är en förutsättning inte bara för ansvarsfulla översättningar, utan allmänt för ett ansvarsfullt språk hos var och en – och vidare mot en gemensamt språk, bort från den koloniala ”barbarismen”. För övrigt: begreppet ”barbar” betecknade under antiken – innan det användes som nedlåtande benämning på främmande kulturer – människor som inte talade grekiska. Ännu ett fall där översättare krävs.